Aftonbladet – 27 augusti 1842, sida 3

deras vapens och hästars godhet gjorde dem ansedda för betydande, abehasiska furstar. Hvilken som mötte dem tinkte: dessa menniskor måste vara ovanligt tappra, eller mäktiga genom gäst vänner i denna trakt, då de, blott tre till antalet, våga sig genom Gurien. Tio verst från Usurgeti höllo våra resande, sedan de sati öfver Natanebi, som fordom skiljde Garien från Turkiet, midt i en skog af uråldriga bokar, vid ruinerna af det gamla Uzanar (det romerska Pe tra), och nu börjades följande samtal: pHittills har det gått välp, begyate Tarjel. Men hurv skall det gå vidare? svarade Chapiskerja. V: dare? — vi anmäla oss bos dea mindreåriga fursten och hans förmyndare, och jag gilver mig ut för: den abehasiske fursten Machu Tschehotua. hvars yngsta broder Tscherkasserne sålde åt Turkarne i Kabul, säger att jag ämnar friköpa honom samt ber om gästfrihet och ett bref til beyen af Kabul. Jag är blott rädd, att vi skola möta någon af Assatianis folk, ty jeg önska: alls icke, att han skall få veta af min härvaro. Furst Mamias följe är för närvarande icke talrikt hans förmyndare känner mig ej personligen, och jag hoppas således, att ingen vid hans hof skall känna igen mig. Det vore nu blott af nöden att få benliga underrättelser och att finna någon, som på en biväg förde oss till Usurgeti. Medan de sålunda talade sig emellan, hörde de rösten af en ung gosse, som sjöng en, då för tiden välbekant gurisk sång, hvari förespåddes Mamias och Sophias kommarde lycka och deras fiendes underging. Gud ske loft utropade furst Tarjel; ovi hafva funnit hvad vi sökte, här måste vara en Mamia tillgifven själ; vi skola ropa honom. Han hade knappt gjort några steg framåt, i det han ropade på abcehasiska språket, förrän han från ett ofantligt bokträd, som uppväxte mellan lemningarne af ett gammalt torn, hörde samma röst, som nyss sjungit: icke ett steg längre, om lif