Aftonbladet – 26 augusti 1842, sida 2

polisens vaksamhet, vetat inhölja så väl sammankomsterne som predikningarne. Ty säkert är, att det så kallade läseriet alltjemnt fortfar och får allt fastare rötter. För några månader sedan, innan folket fick erfara att det ansågs lagstridigt och fåvitskt att företaga vallfarter till de förvirrade qvinnorna, gjordes ej eller någon hemlighet hvarken af vandringarne eller sammankomsterne, utan man gick midt på dagen och räta vägen. Nu är det ej så. Först när qvällen skymmer, eller när natten inbryter, smyga sig de, af blandad nyfikenhet och fromhets-fanatism förvirrade menniskorna, öfver skogar och hedar, på sällan beträdda stigar, fram till ortens idol, till den för veckan mest på modet varande, den mest ackrediterade svärmerskans hem, der denna sednare, långt fram i den ljusa, blida sommarnatten, fortsätter de ofta beskrifna predikningarne. Men iäfven dessa nattliga sammankomster hafva nu blifvit föremål för presterskapets och polisens uppmärksamhet, och komma nog äfven att upphöra; sannolikt endast för att låta vurmen påhitta andra medel för sina syften. I Tofteryds socken och i de närmaste socknarne deromkring förspörjas nu mera inga vandringar och sammankomster om dagarne; men, som nyss är sagit, om nätterne predikas der, på sina ställen rätt tappert. (Prosten i Tofteryd är en ordningsman och af det reelaste prest-slaget; detta nämnes på det ingen må tro, att han kan i ringaste mån vara en orsak till denna oordning). Anmärkningsvärdt är, att de fleste af predikerskorna, åtminstone de argasten, äro sådana, som tillförene öfvat ett mer än vanligt lättsinnigt lefverne, både i ord och gerningar, hvadan också under detta inträffade ruelsetillstånd, de på sig bekänna flere brott af ganska svår beskaffenhet, såsom barnamord m. fl; Chronique scandaleuse berättar derjemte, att de på mellantiderne af förvirring eller inspiration, hängifva sig åt de nöjen, som några timmar derefter, åtminstone af somliga, hårdt apostroferas. Af flere sannfärdiga och aktningsvärda personer har insändaren hört, att många af de så kallade läsarne, i tvenne punkter, i hög grad afvika från vår antagna religion. De anse nemligen afvikelser från 6:te och 7:de budorden icke utgöra några synder, hållande före, att stöld är en loflig näring, och: de sinnliga begärelsernas tillfredsställande idel kärleksverk), behagliga inför Gudi. Af den förra dogmen vill det synas, som om de S:t Simonistiska lärorna, åt hvilka man för några år sedan smålog, nu blifvit satta i ett system, långt mera populärt, än som kunde tillvägabringas i deras eget fosterland. Man må säga hvad man vill om mjöldrygor, svingel samt öfriga materiella orsaker till förvirring, så kan författaren tillika med mängden af Smålands ännu oförvirrade befolkning, ej ryckas från den öfvertygelsen, att grundämnet till denna qvinnogalenskap bör sökas på ett helt annat område. Hvad som aldraegentligast beverkar den vanliga sorten läseri är mera svårt att bestämma; men att detta läseri är ett seminarium för de qvinliga predikanterna, faller lika klart i ögonen, som att läsarepresternes idislade formler om bättring utgöra pigornas concordancer. Det synes som, emellan yngre prester, verkliga koalitioner existerade, åsyftande att uppväcka eller vidmakthålla läseriet. Vanligen äro dessa unga, svärmande prester icke utmärkte för några andra förståndsegenskaper, än dem, som belöpa sig på mängden; :d. v. 8., de äro i högsta måtto samtagna i vetandets verld. En flödande tunga utmärker dem nästan alltid; men den har ej blifvit sådan genom inspiration, den har alltid haft detta anlag. Ofta var den svärmande, tröttande läsareprester tillförene. en lustig pratmakare, en under studenttiden distinguerad rumlare. Deras vetenskapliga lyftning är alltför obetydlig. I sednare tider har Småland ej, så vidt jag kunnat erfara, egt någon ung läsareprest, utrustad med snille eller fin bildning. Deremot finnes hos det äldre presterskapet båda delarne ganska ofta förenade. Häraf kan man draga många i ämnet upplysande slutsatser. Det är svårt att angifva en generel typ för bevekelsegrunden till deras afvikelse från den gamla, sansade, sunda predikostilen. Ty orsakerna härtill äro säkert ganska många, åtminstone nyancerade och blandade, allt efter de olika skaplynnena. Om de ofvanföre omtalta tvenne lärosatserna verkligen hyllas af mängden af läsarne bland folket, så är ganska sannolikt, att läsarepresterne dertill gifvit anledning. Men om dessa dogmer också blott tyst hyllas, — ty att uttala dem vore nog vådligt — månne de icke också ofta förråda sig i handling genom en hop företeelser, som äro märkvärdiga nog ; såsom den omständigbeten, att de unga presternes talrikaste bejundrare utgöras af unga, blomstrande tärnor, i hvilkas blickar uttryckes ett begär, hbvarom bimmel och: jord tyckas stå i strid, samt den iakttagelsen man gjort, att Jäsareprestens kassa eller skafferi ej befunnit sig illa af barnens tacksamma fromhet. Härmed må förhålla sig huru som heldst, så står dock den sanningen qvar, att bvarken egennytta eller grof sinnlighet äro sällsporda bland läsarefolket. Ins. hvarken kan eller vill neka tillvaron af ett religiopssvärmeri, som, fastän ej inspireradt af någon helig anda. dock är rent både i dess uppkomst och BREES hvilken stod på stegen, midt emellan de båda an