Aftonbladet – 18 augusti 1842, sida 2

De tvenne älskande afligsnade sig, utan att derföre åtskiljas, ty de fruktade ej att blifva sedda. Juliette befann sig åter ensam med främlingen. Nu har ni sett, fortfor han, hvad man uii den förderfvade och bedrägliga verlden, såsom ni anser den, kallar tvenne älskande, hvilka i morgon inför den Eviges altare skola svära hvarandra trohet, och emottaga himlens välsignelse.n Ljudet af en bullrande musik och glada lifliga rop återskallade för våra vandrandes öron; litet längre fram sågo de en mängd bondfolk samlad framför en hydda. Ett stort antal högtidsklädda flickor bildade muntra dansar, under det att äldre män och qvinnor sutto omkring ett bord med vin och frukter. De stampade takten med fötterna och klappade händerna som bifallstecken åt de dansande gossarnes vighet. Stundom uppsteg en gubbe från sin bänk, och lifvad både af musiken och egna ungdomsminnen, kastade sig i dansen, försökte stapplande att deltaga deruti, men återvände, skakande på hufvudet till mycken munterhet för de andra gubbarne. Förtjust af detta skådespel, som var så nytt för henne, kunde hon knappast afhålla sig ifrån att äfven gifva bifallstecken, och hade gerna velat blanda sig i dansen, för att pröfva sin egen vighet. Men hennes ledsagare förde henne genast ifrån denna glädtighetens skådeplats. Se detta är, sade han, hvad man i den bedrägliga och förföriska verlden kallar en landtlig fest. Och Juliette gick åter tankfull och sorgsen. De fortforo att gå tigande. Dagens sista sken hade längesedan försvunnit för en lätt skymning, hvilken ej tillät att redigt urskilja föremålen, Luften var svalare och en sakta vind for susande genom trädens darrande blad. Juliette såg orolig omkring sig och darrade äfven; var det af den nattliga kölden, eller af den fruktan som dessa rörelser ingåfvo henne? Hon saknade någon