Aftonbladet – 13 augusti 1842, sida 2

verber stundom kunna Bytas ut lika väl emot sina upplösta beståndsdelar, stundom icke alls och stundom icke lika väl; så kunna Aftackla, Afrita, Utbyta m. fl. utbytas emot Tackla af, Rita af, Byfa ut; men Afbida, Afråda kunna icke ersättas genom Bida af, Råda af, som ej finnas till i språket; ej heller Afgöra lika väl gifvas med Göra af, hvilket väl finnes, men betyder något helt annat. Stundom bekomma alldeles analoga sammansättningar helt och hållet olika betydelser. T. ex. både Hof och Kammar kunna förenas med Junkare och Herre; men då Kammarjunkare ech Kammarkerre begge utmärka tienstemän, skilda genom lägre och högre grad, men annars ej mycket oika, hafva deremot Hofjunkare och Hofherre eu sä stor olikhet i bermärkelsen, att endast det förra utmärker innebafvaren af en tjenst, men det sednare utgör ett abstrakt begrepp. Svenskans skiftningar i dyia afsesnden äro otaliga, och endast en ordbok kunde uppvisa dem, stycke för stycke, ord för ord: en grammatisk lärobok med aldrig så många reglor förslår ej dertill. Vi hafva t. ex. tvenne verber Linda och Lyfia, begge aktiver, tagande ett objekt och det direkt; men låt dem sammansättas med ef, samma preposition för begge, blifva Aflinda och Aflyffa; så förvandlas de till den ohkhet, att Aflinda tar fvå objekter, skilda eller tillsammans, huru man vill; men Aflyfia blott ett. Lit f. ex. i ena fallet en bindel sitta omsring hufvudet, och i det andra en hatt sitta pi detsamma; så kan man begagna Aflinda irefaldigt: a) aflinda bindeln, b) aflinda hufvudet, och ec) aflinda bufvudet binde!n; men Aflyfta får man hiott nyttja med det ena objektet: man får säga: e) aflyfta halten, men icke db) aflyfta hufvudet, och icke ce) aflyfta hufvudet haiten. 6) Ehuru det måhända vid en hestig blick på sprket, skulle förekomma onödigt, om man anförde verbalierna på -ande, -ende och -ning, m. fl. under aila sina verber, så är likväl intet omdöme ytligare, än föreställningen om, att härut) lige ew överflöd; eller att en grammatisk re sel skulle i anseende till dem fö slå, en gång fö: ala Ty språket är sig här alidetes icke likt, Jus t i afseende på de ur verber härledda subåväl de nysspämnde på -ande och i -else, -an, -nad, -a och -eri m. uskan en stor mängd skiftningar Det är viset en sanning, stt man ur verber Ö verhufvud kan bilda subsiantiver genom des lser; men oaktadt denna regel, såsom språkighet, är allmän, befinner det sig dock i der ; varande verkligheten e!ler i språket, så dent det är, ati: a) ai somliga verber har man blott verbaliej på .ande (ende), -ning (ing), -else och -eri, mer ej på de öfriga ändelserna. Således har man t ex af Skrifva både: Skrifvande, Skrifning, Skrifvelse och Skrifveri; men icke Skrifvan, Skrifnad eller Skrifva (såsom substantiv). b) at andra har man sådana blott på -andc (ende), -ning (ing) -else och -a. Således har mer t. ex. af Hacka: Hackande, Hackning, Hackelsc och Hacka; men icke Hackan, Hacinad elle Hackeri. e) af andra har man sådana blott på -and: (ende), -ning (ing), nad (ad), -a och -eri. Såle des t. ex. af Fylla: Fyliande, Fyllning, Fyllnad Fylla och Fylleri; men hvarken Fylelse elle Fy!lan (definitet fyllan af fylla (ogå i fyllan) hö 3! -— n icke hit) heat agdra har man sådana biott på went (ende), -ning (ing), och -else. Således t. ex. a Baka: Bakande, Bakning och Bakelse; men hvar ken Bakan, Baknad, Baka eller Bakeri. e) af audra har man sådana blott på -and (ende), ning (ing), och -eri. Således t. ex. a Läsa: Läsande, Läsning och Läseri; men hverker Läselse, Läsan, Läsnad eller Läsa. f) af andra har man sådara blott på -and (ende), och ning (ing). Således t. ex. af Leda Ledande och Ledning; men hvarken Ledelse, Le dan, Lednad, Leda (ett annat subst. Leda fianer bärledt af adjektivet Led, men som icke angå verbet Leda), eller Lederi. g) af andra bar man sådana blott på -and (ende), och -else. Således t. ex. af Begynna: Be gynvande och Begynnelse; men hvarhen Begyn ning, Begynnan, Begynnad, Begynna (som suhst feller Begynneri. oh) af andra bar man sådana blott på -and (ende) och -nad. Således t. ex. af Lefva: Le! vande och Lefnad; men hvarken Lefning, Let veise, Lefvan, Lefva (som subst.), eller Lefveri. 2) af andra har man sådana biott på -and (ende) och -an. Således, t. ex. af Afbida: Afbi