Aftonbladet – 12 augusti 1842, sida 2

sådan Lag? Skall icke Landtmannen derigenom, ill och med emot sin vilja, föranledas, att uppbringa sitt jordbruk till all den höjd det kan ernå, och att af den ena, nu alldeles nederliggande, hufvudgrenen af sitt yrke, Ladugårdsskötseln nemliigen, hemta den stora vinst deraf erbjudes, men som nu tarklöst försakas, under det att kreaturen öfver sommaren svältfödas på skogar och trädesåkrar? Skola icke Sveriges besparade skogar kunna derigenom lemna en till många hundra tusende Riksdaler förhöjd årlig reveny? Bör det onda förevigas? Skall det orätta icke rättas, derföre att det är gammalt? Att nu, på en gång, vilja tillvägabringa en total omstörtning af den ifrågavarande Lagprincipen, vore uppenbart den farligaste dårskap; men hvad som icke kan ske på en gång kan ske småningom. Eller vore det omöjligt, att, t. ex., år 1842 i Lagen föreskrifva, att från och med året 1862 skall jordbrukarens växande gröda njuta samme skydd af Leg, som all annan egendom, och hvar och en följakteligen ansvara derföre, att hans husdjur icke göra något det ringaste intrång på en annans ägo-område? Månne icke en tid af 20 år vore mer är fullt tillräcklig att bereda en sådan öfvergång från den urgam!a Nybygges-tidens Lagbefästade bruk till ett fullt civiliseradt tillstånd i det vigtigaste och skönaste sf Landets yrken? Nomad-lifvet hafva Sverlges innevånare, i allmänhet, längesedan öfvergifvit. Hvortill kan det då gagna, att (utom för Lappmarkerna) i Lagarne bibehålla ett bud, som ursprungligen afsåg den nybyggande jordbrukarens beskydd emot intrång af Nomadiska ströfverier, och då, utan tvifvel, var både välgörande och nödvändigt, men som rätteligen bort, emedan det är förderfligt, försvinna, sedan orsaken, som framkallade det, försvunnit? Huru en så ofantlig vigtig rubbning i Landtmanna-göromålen rätteligen bör tillvägabringas, må icke nu närmare vidröras. Den frågan är förtidig, innan frågan OM är afejord; men ju mera denna sednare kan spridas, ju mera allmän den kan göras till föremäl för tänkande Medborgares uppmärksamhet och djupsre granskining, desto bättre är det. Väl vore derföre, om samtlige Herrar tidningsredaktörer ville uona denna djerfva paradox et: rum inom sina disponibla spalter. U—— d. 6 Aug. 1842. Vän af Sveriges jordbruk. Fe RKTRTTETNNN Arno nn — Dagligt Allehanda innehåller i dag en artitel, under rubrik: Frågan om Rotering af Utsoekne frälsehemman i Halland, samt meddeiar i ett tidningen åtföljande bihang hela det vidiyftig2 utlåtande, som Kammerkoliegium och Förvaltningen af sjöärenderna den 3 Maj d. å. afgifvit öfver Rikets S:änders skrifvelse d. 43 Februari 1844. Denna angelägenhet är visserligen förtjent af stor uppmärksamhet. Vi hafva förut i denna tidning meddelat såväl Rikets Ständers skrifvelse tili Konungen serskildt om Utsocknefrölset i Halland, som deras sednare skrifvelse af d. 45 Juni 1844 avg. ordinarie Boteringen i Tiket, hvilken nu af embetsverken åberopas såsom uppbäfvande den speciella frågan. En hvar som läser och jemför dessa begge skrifvelser, inser lätt, att den sednare frågan påtagligen icke kan röra den förra, sedan Rikets Ständer genom det förstnämade vid samma riksdag fattade beslutet, bestämdt förklarat: att De på anförda och väl utredda skäl, anse de Halländske Utsockne frälsememmanen icke vara skyldige utgöra ständig rotering, samt äfven i samma skrifvelse uttryckligen förklarat, att denna rotering icke kan ifrågakomma, med mindre Kongl. Moj:t, gemensamt med Rikets Ständer, finner dessa hemman böra en dylik tunga utgöra. Detta osaktadt hafva likväl begge embetsverken nu sökt, att genom förblandande af dessa jrågor till det yttersta genomdrifva, hvad provinsen Halland beträffar, den alldeles olagliga åtgärden, att belägga dea del af svenska jorden som år 48410 var roteripg underkastad, med ny, ständig rote ring, i rak strid med Rikets Ständers, Rikets ionebyggare då gifna försäkran, att all sådan jord endast dädanefter vore extra roltering underkastad: ett löfte som borde vara så mycket heligare, som hela indelningsverket är grundat på den försäkran, att Rikets allmoge emot r0teringens åtagande, skulle vara fri för all utskrifning, och således Rikets Ständer, då de år 4840 införde den sedermera 4842 utvecklade principen af personlig värnepligt, i sjelfva verket icke egde rätt att fordra fortfarandet af den gamla roteringsskyldigheten. Om man äfven antager, att under dåvarande förhållanden, Konung och Ständer kunde anses berättigade, att med åsidosättande af de, vilkor hvarpå denna gamla rotering grundades, anbefalia dess fortfarande efter införandet af ett utI skrifningssystem eller allmän beväringspligt, borde likväl af många skäl begge statsmakterna känpa sig heligt förpligtade, att hvad den då oroterade jorden angår, aldrig ifrågasätta en sådan dubbel skyldighet. I Först och främst hafva de nemligen, på sätt redan här ofvan är antydt, genom 4840 års Riksdagbeslut och förordningen om egtra Roteringen, högtidligen försäkrat ägare af denna del af a a tee EE