Aftonbladet – 12 augusti 1842, sida 2

kan lätt inses. Han blef utom sig af förtviflar och störtade upp från sängen, för att på ögonblicket tala med sin moder. På Elsebeths skrik kom man till bjelp och fick honom med möda till sängs igen. Men denna själsskakning gal hans sjukdom den beklagligaste vändning, Läkaren förklarade rent ut, att mensklig hjelr här var förgäfves, HRecidivet var våldsamt och långvarigt. Först efter hand återkom han til sig sjelf så mycket, att ban kunde ordna sins tankar och återkalla det förflutna. Underrättelsen om hans barns räddning mottog han tys! och liksom ban redan visste det. Han ble lugn och grubblande och inneslöt sig ofta mec Junghbans. Asysen af hans moder deremot va bonom olidlig; hon vågade aldrig beträda rum met. Derna stolta qvinna bar med styrka och utan att rubbas i sitt hat mot Hoquevilles, si väl denna olyckliga vänning af sjukdomen, son det bättre beviset, att hennes egen oförsvarlig: handling var den närmaste orsaken till henne eada sons död. Flera veckor förgingo således på Lindåsegår under denna oafbrutn2, enformiga stillhet, son en dyrbar, farligt angripen sjuk utbreder i et hus blend alla, ifrån de närmaste slägtingar til de ringaste bland tjenstfolket. Omsider en dag på förmiddagen inträdde Junghans till fru Gra ves och underrättade henne, att han, på Georg befallning, låtit bemta Arihur Hoqueville oci hans syster, och att de redan befunno sig bo hennes son. Huru? utan min vetskap vågar ni ..-: Nådiga frul Er son är, som ni vet oc sjelf förklarat honom för, min principal. De