Aftonbladet – 11 augusti 1842, sida 2

tigare än de inre: vi mena under den tid, folken sträfvat att söka utveckla sina krafter, dels genom föreningen mellan serskilda stammar med samma språk, dels genom vinnande af naturliga, för försvaret och den inre handels-kommunikationen fördelaktiga gränsor. Under denna tid af formell utveckling finner man öfverstyrelserna alltid föröka sin inflytelse, emedan folken då varit benägna att förse dem med all kraft, som behöfdes för det nationella ändamålet, och icke alltid vetat att hejda följderna häraf. På detta sätt hafva slutligen, nästan öfverallt i Europas monarkiska stater, alla offentliga Myndigheter, i mer eller mindre mån, blifvit icke blott i rang underordnade, ty det böra de visserligen alltid vara, men beroende, och, hvad värre är, oftast godtyckligt beroende af den centrala förvaltningen, hvilken regeringarne alltid och allestädes gifvit sådana former, att den icke endast verkat under deras skydd och ledning, utan direkt utgått och bestämts af dem: ett förhållande, som gör, att denna förvaltning, i stället att vara en garanti för folket, lätt af regeringsgodtycket nyttjas emot folket, för öfverstyrelse-personalens enskilda ändamål. I stället att derföre, i Europas monarkiska stater, se folket sjelf förvalta sina angelägenheter genom organer, hvilka utgått ifrån dess förtroende och verka under dess fortfarande tillit; i stället att i en sådan förvaltning skåda en af folket allena beroende, efter lagarne allena handlande, och i denna mening, likasom landets domaremakt, sjelfständigt handlande myndighet, finna vi i de flesta stater blott en af regeringsmakten ursprungen och under blind lydnad för densamma verkande, ifrån det allmännas bifall och fördel ganska skild inrättning, som anser sig endast ega pligter emot monarken, om den är nog from att tro sig alls ega några; men hvilken egentligen, med sina högsta organer omgärdande thronerna och med skaran af sina underordnade undandöljande för monarken folkets behof och sjelfva dess åsyn, lätt, och derföre vanligen alltid, blifver den i sjelfva verket på en gång verkställande, lagstiftande och kontrollerande makten i samhället — en Byråkrati — ett välde, som ofta slutar med att styra och råda öfver allt — öfver så väl monarken, som folket. Det är genom uppkomsten och den fortfarande utvecklingen af denna på en gång onaturliga och förderfliga makt, denna af folket icke beroende och regeringen sjelf öfvermäktiga Byråkrati, som i de monarkiska staterna isynnerhet uppstår den oformligheten, att styrelserna sällan synas handla såsom vore de till för folkets gagn. Visserligen inträffa fall, då regenternas personliga karakter och förhållanden kunna dertill bidraga, då nemligen desse antingen för egna, med nationens väl skiljaktiga intressen, eller rentaf genom fiendtliga och undertryckande bemödanden, framstå såsom hotande och skadliga för folkets lugn, utveckling, förkofran och trefnad. Men man måste till menskligbetens heder medgifva, att dessa fall äro sällsyntare, än de otaliga, då de regerande blifvit omedvetet indragna i det inbördes krig mot folkets frihet och välstånd, som en för det allmännas sanna väl likgiltig och till en allt vidsträcktare och allt mera godtycklig så väl som okontrollerad maktutöfning ihärdigt syftande embetsmannaoligarki ständigt förer. Om man således verkligen vill grunda ett lands styrelse på den naturliga principen, att den med alla dess utgreningar skall vara till för landets invånares gagn, synes det vara ovedersägligt nödigt, att Folket anses såsom rälla egarenr af ett rikes tjenster. Folket har då att tillsätta dem, på de sätt och i de former, som utan svårighet låta sig bestämma, och hvarpå redan, ehuru i alltför inskränkt min, exempel finnas i någre bibebållna kommunalförhållanden. — RR or —— oc (Insändt.)