Aftonbladet – 11 augusti 1842, sida 2

misstanka plågar dig? Jag har sett henne en dast denna gång.n Nej, du har sett henne oftare. Jag vet det och du kan ej neka dertill. Nåväl, jag har sett henne ännu en gång sed nare. Hvad ondt ligger väl deri? Så är det dock sant,, ropade Georg utom sig Mig söker du snärja genom en öfverraskning för att draga fördel af min lätt upprörda rätts känsla. För henne utlägger du snaror, henn sänder du bref, för att främja dina afsigter Men det skall icke lyckas dig. Du skall ick sönderslita en rättmätig förbindelse! — Tig, elän dige! jag genomskådar dina planer och förakta dina konstgrepp. Mellan oss är det förbi. Ja förbannar den stund, då jag lät förblinda oc! dåra mig af dig och din ränkefulla slägt. Uader denna olyckliga ordstrid befunno d sig på den smala väg, som lopp längs med der svindlande afgrunden, hvarest elfven nedanfö hade sitt lopp. — Arthur stod som mållös vi Georgs beskyllningar. Han fattade endast i ho nom, då denne i sitt raseri ville aflägsna si och ropade till honom, hör mig då, ursinnige och tag emot skäl... låt mig förklara dig. Släpp mig! skrek Georg, bort från min ögon! Och då han, under bemödandet att slit sig lös, gaf Arthur en häftig stöt för bröstet slant denne och störtade med ett högt ångestroj ned i bråddjupet. — Georg stod ett ögonblick förstenad och så honom falla från klippa till klippa, den mes skoningslösa död till mötes. Han gömde ansig tet i händerna och störtade förfärad derifrån som om en ond ande förföljde honom, aktad