Aftonbladet – 11 augusti 1842, sida 2

en enda och samma person. HVEM ÄR DEN EGENTLIGA EGAREN AF ETT RIKES TJENSTER? En Styrelse, med alla dess utgreningar i tjenster af alla slag, måste vara till för det Folks gagn, i hvars land den finnes. 1 vidrigt fall är den förkastlig, och tillhör egentligen icke alls det folk, hvars angelägenheter den är kallad att vårda. Detta är ett politiskt axiom. Af denna satts, så obetydlig den synes och så oförneklig den troligen förekommer hvar och en, följer dock mera, än mången tyckes betänka. Om det skulle inträffa, att Styrelsen i ett land använder sin egen kraft, och icke blott den, utan äfven de derunder sorterande lägre myndigheters och tjenstebefattningars, 1 en riktning, som: 4:0 icke gagnar rikets inbyggare, utan t. ex. blott sina egna intressen, genom personliga emolumenter för tjensternas innehafvare och dylikt; så inträffar den besynnerligheten, att hela folket utan den andliga och lekamliga nytta, som det hade rätt att påräkna, får bekosta en dyr styrelse-institution, och det oaktadt icke inom sig besitter någon egentlig regering, i sann mening; — eller som: —2:0 går i en fiendtlig och undertryckande riktning emot rikets innebyggare; så inträffar den innu större besynnerligheten, att hela folket betalar till underhållande af en makt, som i dess eget sköte arbetar på att nedtrycka eller åtminstone återhålla dess andliga och lekamliga väl. Det har då icke blott sin svurne, värste och farligaste fiende i sina egna led, utan kontribue: rar till en fiendes underhåll, som, dessförutan icke skulle ens kunna lefva en enda dag. Mar kan säga ett sådant förhållande höra till det mest förvända. Ty att ett folk kan hafva er ovän, en fiende, en kämpe, som söker öfvervinna det, är tänkbart, då denna förföljande mak befinner sig utom landet. Men att det icke en dast måste fördraga en sådan inom sig, utan äf ven sjelf offra sina krafter åt dess underhålland och riktande, är väl en den vidunderligaste lot man kan föreställa sig, emedan den försätter hel: nationen i samma ställning till dess styrelse som ett undertryckt folk till eröfraren, eller son de enskilde trälarne till sina egare. Man måste således antaga, att en god stats författning har skyldigheten, att erbjuda åt fol ket vissbeten, det styrelsens alla utgreninga ständigt handla till allmänt gagn, samt icke et ögonblick åsidosätta det allmännas bästa för sty relsens egna personliga interessen, eller samverk:; med krafter, som i ett och annat afseende upp träda fiendtliga eller undertryckande för sam hället. Så naturligt detta än synes vara, visar histo rien dock otaliga exempel på ett helt annat oci olyckligare förhållande i staterna. Regenter äfven sådane, som haft nationernas fria val at tacka för sin upphöjelse, hafva nemligen snar skattat sina personliga fördelar och sin mak högre än folkets utveckling, förkofran och tref nad. Och när de då råkat på ett ganska be gripligt motstånd i det allmänna tänkesättet Ihafva de börjat allt mer och mer sluta sig til Ide personer och klasser, hvilka haft mer oc! mindre stridiga intressen mot det allmännas samt gjort gemensam sak med dem, stundon löppet, oftare hemligt, merendels till följd af d intimare förhållanden, hvari de ställt sig til I dessa klasser, än till folket i allmänhet; och såle des, måhända ofta omedvetet, ehuru icke derför mera ursäktligt, blifvit invecklade i deras en skilda kamp mot det helas väl. I Såsom de flesta staters samhällsformer ut veck tat sig dels under, dels genom eröfringar, och i följd deraf det monarkiska styrelsesättet allmän nast utbildat sig, hafva de monarkiska styrel serne alltmer förenat med sig eller gjort af si slberoende alla de grenar af förvaltningen, sor Heljest naturligast utgått ifrån folket sjelf, oc ursprungligen varit dess organer. Man ser hi storien på nästan hvarje blad utvisa, huru re Igeringarne sökt att öppet eller förstäldt under tliägga sig den ena myndigheten, den ena insti titutionen efter den andra, hvilka eljest egentlige tillkommit såsom medel i folkets egen hand oc utrustade med dess förtroende. Man ser äfve huru i allmänhet detta lyckats regeringarne gan ska väl, under de nödvändiga utvecklings-perio der, då samhällena mera känt behof af att förkofr sin materiella ställning, och staternas yttre for mer änvu måste vara för dem, så att säga, vig