Aftonbladet – 8 augusti 1842, sida 2

liste derefter med en nästan förvånande fast ock siker stämma och det till slutet. Ropen: lefve Konungen! voro ganska starka från många håll, eburu icke nog starka för att vara enbälliga, och det bade något djupt rörande att se den gamle mannen vid uppgåendet:till thronen och äfvenså vid nedgåendet böja hufvudet än åt den ena än åt den andra sidan, och dervid ligga handen på hjertat likasom för att bedja om församlingens sympati. Deremot måtte det hafva varit en i högsta grad pinsam belägenhet att efter talets slut sitta stilla och stum och åhöra uppräknandet af iedamöterna och edens afläggande, medan tusende blickar, lynetter och lorgnetter voro oaflåtligen vända åt honom och iakttogo hans minsta rörelse. Af konungens fyra qvarlefvande söner, bland hvilka två enligt det nu rådande modet bära ett putsadt, halflingt skägg på hakan, syntes endast Hertigen af Nemours, som annars gäller för att vara den minst känslofulle, fälla tårar. Hvad sjelfva talet beträffar, så har man deremot, kanske ej utan skil, anmärkt, dels att det dynastiska intresset deri för uteslutande framträdde, dels ock, att ett oförlåtligt mankemang var begånget mot Hertiginnan af Orleans, att hennes förlust och smärta ej omtaltes på samma gång som Konungens. Detta beror dock på hvars och ens smak. Om det öfriga af denna högtidlighet lemna tidningarna fullt tillräckliga underrättelser, hvilka förmodligen redan äro Tit. bekanta. ERE