Aftonbladet – 8 augusti 1842, sida 2

le främre bänkarna endast med damer. Likaså kan man väl icke utan det största intresse skåda samlingen af sjelfva ledamöterna, dels derföre, at man der fir se lifslefvande en stor del af samtidens mest ryktbara namn inom vetenskaperna och statslifvet, dels också derföre att man vet, att hvad som talas inom det rummet, inom ett par veckor derefter genljuder öfver hela Europa, om det är något som förtjenar uppmärksamhet. Och likväl synes det, som om med hela denna mängd af förmågor, denna på snillets och vältaligbetens vågskål kolossala massa af talang, af klarhet att uttrycka sig och af god ton i diskussionen, det dock för närvarande fattas Frankrikes representanter i allmänhet en egenskap, som likväl borde anses utgöra den största och vwvigtigaste för ett folkets ombud, nemligen den, att vara en noggrann och samvetsgrann väktare för folkets fickor. Eller hvilken pligt kan väl vara heligare för den,som erhåller uppdrag att bevaka de skattskyldiges bästa, än att tillse det inga medel må bortgifvas utan en afgjord nytta, om ej bestämd nödvändighet? Och ändå är det just häruti, som de flesta representationer så mycket misstaga sig om den verkliga och stränga moralens bud. Oftast hinna de ej väl komma tillsammans, innan de deruti nog likna regeringarne, dem de :skoia kontrollera, att de anse sig för Jandets herrar i stället för dess tjenare, och att af fåfänga, egen eller nationell, lika mi cket, af lättsinnighet, kurtis för makten eller allehanda konsiderationer för något, som man kunde uttrycka med: Gudbevars, det går icke an att neka etc. strö ut penningar, som med vida mer fördel skulle stadna qvar hos arbetaren eller fabrikanten elier jordbrukaren, hvilken sä!lan har större förlagskapital, än att han väl behöfde behålla så mycket som möjligt af produktena utaf sin mnäringsflit. En sådan lättsinnigbet synes ock vara det hufvudsakliga fel, som vidlåder Fransyska Deputeradekammaren; ty i spnat fall skulle man ej kunnat förklara, att finanserna nu visade en balans af utgifter öfver inkomsterna, ehuru de sednare uppdrifvits större än någonsin; och ännu mindre hade det låtit tänka sig, att ministeren vågat anlita 400,000 francs för att föra de jordiska qvarlefvorna af en prisas till grafven — ty denna summa har regeringen anslagit till begrafnings-högtidligheterna, nb. icke af Konung Ludvig Filips: kassa, utan a! statens. Saken har äfven väckt mycket uppseende och icke så ringa missnöje hos den lägre borgaren, om man får sluta från enskilda yttringar.: Man kan: måhända någorlunda döma om ställningen härutinnan af tvänne olika yttranden, som ref. i går hörde derom. Det ena var afer deputerad, till hvilken ref. ställde den frågan huru Kammaren kunde utan invändning gå in på en godtycklig disposition. — Ah, que voulez vous? jag kan försäkras, svarade mannen. att i byråerna (utskotten) blir det mycket buller om den saken och ministrarne komma att uppbira häftiga förebråelser. Men när det skall förekomma i Kammaren, så gå ministrarne till oppositionsledamöterna och säga till dem: Det sär väl ändå icke er afsigt att väcka skandal öfver en sådan sak inför de främmande makternas ambassadörer, och i en fråga, som angår kronpprinsen och konungavärdigheten — och dermed slutar det. Det är i sjelfva verket mycket mera konsideration för sådana personliga böner och ;mycket mera camaraderie i Kammaren än de Heste föreställa sis, och sedan — Pariserpubliken får en stor ståt att se på, (Det sednare är sannt, ty i morgon när liket skall införas och hela nationalgardet paraderar, blifva alla bodar tillstutna.) Och sedan: tiden för våra financiella omsorger är ännu icke kommen, men der kommer väl om ett par år härefter.v — De andra var af en hederlig bandtverkare, som hade vredgats svårliga öfver ministraroes tilltag och förklarade att han ej begrep, hvarföre kungarna åt hvilka alla visa så mycken artighet, frikostig. het och bienveillance, mängden nemligen, dej oaktadt äro så diablement apres Vargent du peu ple och stäntigt vilja förminska det hvaraf nä ringsidkarne skola lefva. Men vi ska väl nt göra slut på det, mente han. — Men om nt Deputeradekammaren säger ingenting om saken hvad skolen j göra då? — Då säga vi: bort de deputerade! — eh bien, nous chassons les Deputesl För att återkomma till den kungliga seancen så var den verkligen både högtidlig och röran de. De båda raderna af åböraregallerierna vor redan 2 timmar före sessionens början fullt upptag na och den främsta raden erbjöd endast anblicker af damer i full sorgdrägt, endast med undantag a diplomaternes läktare, ty desse hade som vaniig vid störa tillfällen sina granna guldsmidda uni former. Konungen afbröts i början af talet a flera :snyftningar och krampaktiga hostningar men återtog inom få ögonblick sin fattning, och ENSE EFRON SR ARR ERA ANA