Aftonbladet – 8 augusti 1842, sida 2

hos Georg, insåg, huru vigtigt det vore, att vinna den unga damen, och visade denna derföre en uppmärksamhet och ett inställsamt väsende, som eljest var henne ingenting mindre än naturligt. Heloise, å sin sida, behöfde blott litet kännedom om forbållandet mellan frun och dess underlydande, för att inse nödvändigheten af stor bestämdhet och karaktersfasthet mot sin tillkommande svärmoder, och detta var kanske orsaken, hvarföre hon, straxt vid sin ankomst till Norge och vid det busliga arrangementet på godset, visade större fasthet i sina meningar och en större afsöndrivg i sitt lefnadssätt, än kanske e!jest skett under andra omständigheter. Georg fann sig i början stött af den unga damens manliga, något befallande väsende. Hennes jagande och ridande hade han ingen soak för. Endast af höflighet erböd han sig ett par gånger som hennes följeslagare, men då det var synbart, att det blott skedde af höflighet, blef han heller icke missnöjd öfver ett höfligt afslag. Han lät då henne styra sin egen kosa, och närmade sig henne endast då det var oundvikligen nödvändigt. Men detta var icke i Heloises tycke. Hon var van att se tillbedjare för sina fötter; en likgiltighet som Georgs kränkte hennes fåfänga, så ogerna hon äfven ville tillstå det för sig sjelf. Det: var bans svårmod, sade hon, som intresserade heqme. Den unge mannen kände sig icke lycklig; och det var ej underligt med sådan omgifving. En dubbel pligt för henne således att närma sig honom, att trösta och uppmuntra bonom, Hon ver ju bestämd att blifva hans lifs ledsagarinnh; hvilken skönare betydelse innebar väl dessa ord