Aftonbladet – 6 augusti 1842, sida 2

härtill förslå? Någon enkom hbufvudtitel kunde icke gerna bildas för detta ändamil, och att mjölka ut så stora summor ur de andra titlarne btefve icke görligt, då rikets ständers revisorer utan tvifvel icke skulle se igenom fingrarne med gåfvor af detta slag, mindre än andra. Deremot kan man, utan att förnärma nigot visst namn, ganska möjligen ibland Adel, Prester och de Oegentlige inom Borgareståndet, sådant det nu vid riksdagar är organiseradt, tänka sig representanter, som kunna finna och således äfven vilja söka sitt Väl i något helt ännat, än samhällets och folkets Väl. Här kunna följaktligen de der biomständigheterna möjligen medkomma. Alt vinna personerna medelst penningar, blefve naturligtvis lika svårt och, för 2lla, omöjligt, som i frågan om Bönder och rätte Borgare. Men de kunna lockas genom embeten och titlar. Emot detia onda finnes visserligen en hjelp, deruti, att man ibland adel cch prester blott väljer så solida karakterer, att slikt på dem icke verkar. Men vill man tänka sig dem lika åtkomlige, som visse alltid älskat att föreställa sig bönder och borgare, så gifves ingen annan verklig bjelp för Representationens bibehållande i helgd, än: antingen ifrån valbarhet utesluta hvar och en, som är qvalificerad att redan vara elier kunna blifva embetsman, ett alternativ, påtagligen för hårdt och i sig sjeli overkställbert; eller ock gå till hela Embetsmanna-organismens ombildning, derhän, att embetena, I stället att af Centralregeringen disponeras, bortgålves efter så fasta lagprinciper, att Befordringsväsendet omöjligen kunde begagnas till mer eller mindre Korruptionsmedel. Detta vinnes hufvudsakligen derigenom, att allt fler och fler tjecster komme att tillsättas af de kommuner och muricipier, det vill säga, af sjelfva det folk, som tjensterpa äro ämnade att gagna. Denna sista utväg, den mraturligaste, blir den, dit man förmodligen sist vänder sig: men man kommer visst oundvikligen en gång dit. Och då är allt förledningssystem i grund upplöst. Man brukar här visserligen anföra, att Folkgunst blir en ny lockelse nedifrån, i stället för de gamla förledelsemedlen uppifrån. Men man glömmer, att msn dervid icke vet hvad man tawar om. Ty folket i ett land (med folket mena vi naturligtvis icke de lägre klasserna uteslutande, utan hela sambällspersonalen) är just det, som representanten bör tjena. Ait göra så och dermed vinna hvad man behsgar kalla folkgunst, är således just i staten det rätta: det innebär intet annat, än att vilja älskas af sitt fädernesland: och att på rättvisans och sanningens väg söka erhålla denna kärlek, miste vara det tillitligaste och lofligaste af allt. Efter det tredje axiomet, rörande frågan, när man i sjelfva verket är Representant, följer det fjerde af sig sjelf. Man är icke Representant, då man till sin karakter befioner sig åtkomlig för något annat än det, hvartill svmvetsgrann öfverlygelse leder. Ingen är mil för allmänt misstroende i landet, utan att besilta en sådan karakter. Si snart representanten utses genom samfällda, fria val, blir följaktligen den stora följden klar, att sådana ombud tagas, som i sjelfva verket kunna vara förtjenta af representantkaliet; motsattsen måste allt mer och mer uteblifva. Att ensiaka misstag på karakterer någon gång skola kunna intröffa, följer af de menskliga tingens ofullkomlighet: röen de verka föga på det hela, utgallras lätt vid nya val, och kunna till skadligheten åtminstone icke jemföras med de hela klasar af parasit-representanter, som våra riksdagar nu förete. Isynnerhet skola dylika misstag minskas, ju mera embeten och tjenster ställas på den fot, att de icke kunna användas till förledande medel (se ofvan). Ty det sista och gröfsta försöket, kontanta penningar, kan till sådan mängd aldrig anskaffas, som behöfdes för att ens försöka köpa pluraliteten inom en hel riksförsamling. Det måste man inse, om man ock ieke begriper, att detta nesliga fall icke kan sättas i fråga med Representanter, kallade genom ett fritt och stort förtroende af ett folk, som måste vilja se sitt eget väl och sina egna intressen rått bevakade. Men, säger man, tänk om den händelsen inträffar, icke att representanterne köpas, utan att de köpa: med andra ord, att här, såsom stundom i England, personer uppstå, hvilka, för att väljas till representanter, muta heia menrigheter! Till en början anmärka vi, att Sverige torde sakna herrar, nog rike härti!l. Men fruktade man uppriktigt sådant, så vore bjepen lätt. Denna hjelp begagnas icke i England, emedan, såsom Engelsmännen sjelfve vidgå, deras valsystem lider af många fel. Iåt endast bi att välja inom distrikter! Låt alla valberättigade i hela Sverige samma dag välja på alla vaibare i hela Sverige, och uttag RENEE SETS NS DESK TN SSE KISSES TEN ASSR tg le dr me a LA