Aftonbladet – 6 augusti 1842, sida 2

detvar, redan glad af det nog sv2ga hopj det gaf om ett närmande. Georg på sin sid: kände sig länge besvärad oeh ängslig för at vidröra, hvad som än på aflägsnaste sätt anspe lade på familjens obehagliga ställning, och jus genom denna ängslan oftast utan takt. Denn: tvungna hållning lemnade honom först vid Mar. guerites inträde. Hennes närvaro införde honom i en bättre sfer, hvari hennes allt beherrskande skönhet böd alla fördomar tiga; och di ban, vid hennes stämmas melodiska, intagande klang, hennes eldiga och dock så smäktande ö gon, kände sitt bjerta oupplösligt bundet inor den trånga krets, som omgaf henne, tyckte har sig äfven känna en friare ande, ett försvinnand och förglömmande af alla de underordnade at seenden, som förut syntes honom så betänkliga — Fru Hoqueville bemärkte med bemlig glädj det intryck hennes dotter gjorde på den unge mannen, och Marguerite var icke heller förtör. nad öfver, att hon förut märkt honom, då har smög sig att betrakta henne genom trädgårds. gallret. Alla parterne voro således tillfreds, oct Georg mäste vid afskedet lofva att rätt snar: förnya besöket. . Detta föll honom icke svårt. Icke blott han: vexande passion ledde honom dertill; utan i: oftare han kom i denna lilla krets och blef förtrolig med dess förhållanden och omgifningar destomera måste han för sig sjelf tillstå, 2! den anda, som herrskade här, var mycket oli: den i bans raoders hus; ati stilla, fredliga huz gudar hade här fästat sin boning; att intet miss ljud förspordes och att detta syunerligast va tydligt genom det vackra förhållande, som rådde emellan herrskapet och dess tjenare och slifvar, Med hänryckning läste han snart i Margucrites ögon det ömmaste svar på de känslor, hon hade ivgifvit honom; och hennes slutliga bekännelse, som var nästan frivillig och åtföljd af tårar och det häftigaste utbrott af passion, försatte honom