Aftonbladet – 6 augusti 1842, sida 2

riksdagsmån, att de yttra sig och votera för det helas båtnad — — alltväl! Men äflas och arbetar deras pluralitet för sådant, som man icke så noga kan begripa hvad det gagnar till, så kunde en dag den frågan framställa sig belt ouppmanad: Mine herrar! hvad gören J på riksdagen?, Samhället måste vara till för alla sina medlemmars bästa, och dess representation får ingenting annat afse. Borgareståndet, så till vida, som det består af persozer, verkligen tagne ur yrket, och ej civile embetsmän, hvilka genom eit eget oförnuft, om ej lill följe af något än värre, blifvit detta stånds brokiga följeslagare; detta stånd, vi piminna derom, så till vida som det befinner sig sammansatt och bildadt ur sig sjelf, utgör en sånn representatiop. Hvarföre? ty det kommer såsora verkligt ombud ifrån en talrik fraktion ai samhällets medlemmar. Bönderne ionefatta för närvarande det mest oblandade och sanna element i representationen, och föreställa dessutom på riksdagen den ojemförligt största delen af hela rikets inbyggarepersonal. Då Regeriegen sjelf utgör den ena Statsmakter, måste det vara klart, att Nationalrepresentationen, för att kunna värdigt vara hvad der heter, den andra makten i staten, den kontrollerande, icke får befinna sig uppblandad af sådane ämnen, hvarigenom man kan säga, att Regeringen äfven disponerar den, helt eller till en del. Om det t. ex. händer, att regeringen, såsom vi ofta sett, disponerat två stånd, således representationens hela ena hölft, så utgör ju då Regeriagen ej en hälft at hela Samhällets makt (d. v. e den ena af två statsmakter), utan hon är trefjerdedelar deraf; hvaremot Representationen, som skulla vara 1,, icke blir mera än 1. Vi hafva nyttjat ordet disponeras för att utmärka den händelsen, då man blindvis och utan egen öfvertygelse (se 4:a och 2:a axiomerna) voterar för regeringen. Ty gitvet är, att i de fall, Gå regeringen framställer nationell2, grus dlagsenliga och nyitiga ämner, kan hela representationen och ej allenast (vå stånd gå med rezeringen: mer gör det då med samvete och öfvertygelse, fö!jaktligen bibehåller all sjelfständighet derunder, således ändock fortfara i sin karakter såsom den ena statsmakten. Till representationens begrepp hör nemligen alideles icke opposition såsom vilkor; men endast och oeftergifligen sådan, och det från alla fyra stånden, vid de tillfällen, då samhälle, lagar, sanning och rätt kräfva ett motstånd. Såvida nu, förr eller sednare, fråga oundvikligen blir om Svenska Representationens ombildning, så måste afgöras: När kan man i sjelfva verket vara Representant? Svar: erdasi då man till sin karakter är oåtkomlig för allt annat än det, hvartill en samvetsgrann öfvertygelse leder. Detta, som är det tredje politiska axiomet, stödjer sig alltså på det första. Men huru iskall man utröna hvilka personer i landet ega denna karakter? Absolut kan Gud ensam göra en sådan ransakning; men bland menni skor, relativt, och Jikväl för oss i samhället tillräckligt, stämplar det allmänna förtroendet i orten hvar och en nog. Med undantag af några få, möjliga och på det hela oskadliga misstag, vet man alltid hvilka personer man kan sätia lit till, på karakterens vägnar, och hvilka icke; allenast biomständigheter icke medkomma, som binåra utväljandet af den till karakteren pålitlige. Och dessa biomständigheter undanrödjas alldeles, så fort Representanten sättes så uteslutande och allenast på folkets egen grund, att han icke kar finna sitt Väl i något annat än folkets väl, men ser sitt Ve utom detsamma. Till vinnande bhäraf erfordras en och annan ombildnirg af samhällets öfriga former, hvad embetsverken vidkommer, och vi skola söka förtydliga vår mening. Hvad vi förstå med en Representant, som utesiutande står på nationell grund, ur stånd att finna sitt väl i något annat än folkets väl, men sitt ve utom det, visar sig klarast i medlemmar äf Bondeståndet, och likaså af Borgarståndet, så fort aila till Borgerskapet ej egentligen hörande derifrån, i representationsväg, undantagas. Genom hvilka medel skulle desse riksdagsmän kunna tubbas ifrån den rätta stråen? Man anser från höjderna, ingenting annat öiverhufvud på dem kunna försökas, än reda penningar, i fall man nemligen just tänker sig personerna så illa valde af Borgerskapet och Bondeståndet sjelfva, alt de till karakteren äro åtkomlige för sådant. Men hvarifrån skulle så mycket penningar tagas, som erfordrades för att köpa hälften af hela riksrepresentationen och litet till, för att vinna pluralitet (om vi ock antaga den nesliga och för ultrasidan önskvärdaste händelsen. att den kunde köpas)? Hvilken kabinettskassa i verlden skulle RER En ET NSP ED re