Aftonbladet – 3 augusti 1842, sida 2

rs ———!X den. Fönstren äro små, till en del slutna med runda skifvor, och den arbetsamme husbonden har strukit sina hvita väggar, från marken till deras halfva höjd med guldgul färg, på det ljuset icke skall blända ögonen. På bänken, vid ugnen, sitter en gammai gumma, med en pipa i munnen och ögonen fästade på krukorna; en fullvuxen dräng, likaledes med pipan i munnen, hugger ved vid dörren, och en un hustru vaggar ett barn, samt lullar det till sömn medelst sång. Detta är det inre af en gård i Janowce. Imed. lertid gå britschkerna, forvagnarna och hästarne på vägen till qvarnen; allt öfvergifver marknadsplatsen och ett helt år är här åter öde, såsom förut, till: Simons och Judas dagar. 1. Stepan. Sedan jag genomtågat långa och vidsträckta sko gar och sett mig mätt på tallarne, hvilka der finna: i lika stort öfverflöd, som sand, nalkades jag Osso: va, skriftställaren -Felinskis fordna landtgods. På vägen lig Stepanhorod, midt i den vildaste delen a! Podlachien. Det skulle vara orätt att kalla dess belägenhet vacker, ty hela landskapet består af de trenne åufvudämnena: sand, träsk och tallskog. Af sådana materialier kan intet snille i verlden bilda något annat än en öken; man må upplifva det med hvad som helst, med byggningar, med menniskor, med djur, det blir dock ingenting annat än en bedröflg ödemark. Men gif mig björkar, ekar, dalar, höjder, on dam, eiler blott den minsta, rena bäck, så är det, äfven om hvarken menaiskor eller flugor finnas der, ingen öken mer. Olyckligtvis ser man i det ödsliga Podlachion sällan någon bild af annan sam. meansättning; öfverallt intaga sand, träsk och tallskog ömsom rummet och vanställa det. Ofta kan. vandraren icke på en hel dag hvila sina ögon vid någonting uppfriskande. Detta gör resan genom en del af Pydlachien mycket tråkig. Ser man pdåt, så har man framför fötterna den gula, bara den, der icke ett grässtrå växer, och hvarpå man äcker annatän gamla, nerfallna tallkottar. På sidor har man de sorgliga träsken, hvari någre onsamme buskar växa, och ett sträft, vissnadt gräs esamt böjer sig för vinden. Här och der plaskar orm i ett dike och deröfver flyger en skata eller