Aftonbladet – 3 augusti 1842, sida 2

opa grundlagens bestämmelser för Konungens lispositionsrätt af statsmedlen. Denna är då enlast begränsad af hvad regeringsmakten förmår att efteråt geromdrifva hos Bikets Ständer; och då Hr Stråle ingått på piuralitetens satts, att förklara våra grundlagar icke tydliga, för att kunna befria f. d. rådgifvarne ifrån tydliga öfverträdelser af desamma, synes oss hans paradering i detta mål vara ett fullkomligt öfverMödsarbete. Saken att en accept å statens vägnar på en lång framtid icke är detsamme, som gäld, föranleder blott till den enkla frågan, hvad skilvad det väl är emellan en sådan förbindelse och bvarje annan, å statens vägnar utfärdad skuldförskrifning? Deremot finna vi Er Stråles serskilda mening, i fråga om kabinettskassans borgen för Barthelemy-fondens skuld, vara förtjeot af större uppmärksarohet. Den utreder flera förhållanden, bvarvid måhända ännu mången icke fästat nog vigt, och vi tro oss böra meddela den i sin helbet. Den är af följande lydelse: Då man läser 76 Regeringsformen Utan Rik sens Ständers samtycke kan Konungen icke lån inpelier utrikes göre, elier Riket med ny gäld belasta, uppstår till en början den tanke, att Rikets skuldsättsnde utan Rikets Ständers samtycke är en omöjlighet och kan icke inträffa. Om så vore, då skulle ej eller någon skada för Riket genom någon till skuldsättning ledande åtgärd möjligen kunna uppstå, och ansvarsstadgande derföre ej eller hafva varit ar nöden. Det torde likväl visa sig, att ett annat förhållande kan ega rum. Åldre Gruadlagar innehöllo visserligen icke något bestämdt förbud för Konungen att skuldsätta Riket, men då Rikets Ständer ensamme utöfvade rättigheten att Dbeskatta Svenska folket, så följde äfven deraf, att medel till gälds be talande icke, utan genom dem, kunde anskaffas, och att, om sådant af dem vägrades, gälden blefva obetald, och Riket således i sjelfva verket ej kunde, utan deras samtycke, med gäld belastas. Likväl visar erfarenheten, att i förra tider gäld, uten Rikeis Ständers vetskap och samtycke, blifvit åsamkad, och att omständigheternes tvingande makt förmått Rikets Ständer att erkänna gälden såsom Rikets skuld och till betalande deraf Bevillningar sig åtaga, Att eu sådant förhållande å nyo skulle kunna uppstå, sökte man förebygga genom stadgandet i 76 Regeringsformen. Denasamma kan visserligen utgöra ett juridiskt skäl för Rikets Ständor att undandraga sig betalning af all gäld, som, utan deras vetskap och samtycke, kunde hafva tillkommit, men den kan icke undanrödja ella de omständigheter, hvilka möjligen innebure en tvizgande nödvändighet för Rikets Stånder att, för Statsbestyrens obebindrade gång e:ler Statens värdighet eller säkerhet, åtaga sig en skuld, Bvilken i sjelfva verket vore Rikets, ehuru den icke i laglig väg tillkommit. Ur sådan syopunkt kan man förklara tillkomsten af den uti Ansvarigbetslagen utsatte straffoestämmelse. . Jemväl skulle det kunna intröffa, att, om Rikets Ständer vägrade att godkänna skulden och ej åtoge sig betalningen deraf, långifvarne, som innehade förbindelser, hvilkas iydelse innebure, att skulden vore gjord å Stetens vägnar, derför fordrade betalning af dem, som till skuldförbindelsernes utfärdande medverkat; ochb i sådant fall kunde det möjligen komma i fråga att tislämpa sednare momentet i 5 Ansvarighetslsgen, som hänvisar till 4 Kap. 12 6 Rättegångsbaiken, och Rådgifvarne ställas under tilltal inför Riktsrätt, ehuru skulden icke blifvit såsom Rikets erkänd och betald. Da anklagelser, som i denna punkt, i anledning af handlingar, som från StateUtskottet blifvit till KonstitutionsUtskottet öfverlemnade, hafva blifvit gjorde, äro rigtade dels emot f. d. Stats-sekreteraren numera Hr Presidenten Skogman, för det Statssekreiersren kontrasignerat en den 7 November 1826 af Kongl. Maj:t utfärdad autorisation för dåvarande Statsministern för utrikes ärendena H: E. Hr Grefve G. af Wetterstedt att utfärda handlingar till upptagande utaf ett lån af 50,000 Rdr Hamburger Bko för Barthelemy-kassans räkning, med borgen af den så käållade Kabinetts-kassan, dels ock emot Statsministern för utrikes ärendena H. E. Hr Friherre G. A. Stjerneld för det Hans Excellens den 40 April 4839 förnyat ofvannämnde, å Kabinetts-kassans vägnar ingångna borgen, genom hvilka åtgärder Hr Justitie ombudsmannen påstått, att Hr Presidenten Skogman och H. E. Hr Friherre Stjerneld öfverträdt stadgandet uti 76 Regeringsformen, hvarförutean Hr Justitie ombudsmannen serskildt yrkat ansvar å Hr Presidenten Skogman derför att, enär ofvannämnde kontrasignation blifvit meddelad, utan att något protokoll i målet blifvit fördt, Hr Presidenten bade brutit emot 38 Regeringsformen, Vid granskning af hvad i denna punkt å ömse sidor blifvit anfördt, förekomma flera gjorda invändningar och deribland först det af Hr Presidenten Skogman gjorda förklarande, att Hr Presidenten väl blifvit anmodad att, jemte Expeditions-sekreteraren Bergius, med sitt namn bestyrka den ifrågavarande autorisationen, men att He Presidentens underskrift icke gafs af honom, i egenskap af Stats-sekreterare för handelsoch finansärendena; och då handlingen icke utgått från Stats-rådet, kunde ändamålet med dess undertecknande af Hr Presidenten och. Expeditions-sekreteraren Bergius icke hafvavarit annat, än bandlingens bestyrkande af dem, såsom vittnen. Det har icke kunnat åberopas, ett i något land bruket vore att med vittnens underskrift bestyrka Regentens namnteckning å handlingar, som af ho— stmmme-—--6 rn oo ——