Aftonbladet – 1 augusti 1842, sida 2

ir ett bekant raljeri om krigsgudens moderna söner, att de tycka serdeles om tevatten, och vi hafva deraf till och med en speciell benämning på unga fäderneslandets försvarare, nemligen tevattensfänrikar,. Enligt hvad Statstidningen berättar, kan numera en allerhögst-officiellhelgd anses ha blifvit gifven åt detta militäriska tevattensväsen, emedan ryska kejsaren, vid en utfart med samtliga bröllopsgästerna till ett större lustläger i närheten af residenset, mot qvällen inbjudit sitt främmande på ingenting mer och ingenting mindre än en — tIe wmilitairen ...-.. Naiva benämning på en snillrik uppfinning, och hvars snara införande äfven hos oss det må vara tillåtet att emotse, på samma sätt som vi längesedan från utlandet erhållit dansande frukostar och mera dylikt! Ett militäriskt tevattenskalas! Det krigiskas och det så ytterst frediigas intressanta förmälning, hjeltediktens och det varma vattnets förtjusande kusinskap!.... Och om man sedan äfven finge hvad man kunde kalla ThE militaire dansant! Oh, jag vill slå vad om hvad som helst, denna tid skall komma! Det är en obehaglig pligt för den som tecknar dagens historia, att vid sidan af detta så trefliga och fågnesamma skådespel af några hundra muskovitiska uniformer kring tebordet, nödgas ånyo sätta den ledsamma motbilden, — det blir då aldrig annat! — af en rysk armåkorps, öfverfallen och nedergjord i de tscherkassiska bergspassen. Några lesghiska guerillahopar hafva i en djup skog på det oanständigaste syrprenerat en del af general Grabbes arme och behandlat den på ett sätt, som man aldraminst får lof att kalla ociviliseradt; korteligen och rent ut sagdt, det ser ut, som den nästan blifvit förintad. Trefaldt olyckliga general Grabbe, som väl bade troit sig kunna taga hela det tscherkessiska herrskapet i en grabbnäfve och krama dem sönder och samman som ett par tebröd! I Frankrike är bara bedröfvelse och jemmer. Korungen har anbefallt en längre tids sorg för alla korpser och myndigheter. Sorgen är målad på allas ansigtenn, yttra hofbladen i fortsättning till denna notis. — På andra ställen nyttjas vid sidana tillfällen endast ett svart flor om armen. ! England har att dragas med hungersnöden i sina fabriksprovinser; det blir allt värre och värre, men ministrarne lägga endast armarna 1 kors och se på hur sakerna utveckla sig. I nödfall hafva de ju sin milis för att lära folket af med ovanan att vara hungriga! Sablar och bajonetter hjelpa för alla sorters uppror och uppstudsigheter här i verlden, till och med för upproriska magar, och sjelfva skolmästarens bepröfvade kur af svafvelblomma och sirap, i Nicholas Nickleby,, är verkligen ett intet deremot. Amiral Pottinger talar vidt och bredt om bur han skall med det aldra första, styra direkte på Peking och. lära det himmelska rikets beherrskare mores, men går tills vidare som katten kring het gröt och vet icke hur han skall börja. I Afghanistan skall bli förfärligt stryk, nemligen från engelsmännens sida, så fort den brittiska öfverbefälhafvaren erhållit förstärkning af vissa ansenliga truppförsändningar, hvilka synas aldrig hinna fram. I Mexico går som vanligt slagtarhusmessigt till, och i Brasilien ser det ut som skulle allahanda revolutionärt otyg stå för dörren. Det är således mnästan intet annat än ledsamheter, elände och bråk någothvarstädes i både nya och gamla verlden, och man återkommer till den så ofta upprepade satsen, att hade man icke det lyckliga Sverige att lefva i, så vore det nästan icke värdt att gå i ett par skor här på denna ömkliga jord! Sälla Sverige, och framför allt sälla Stockholm, som åtminstone har sin Belimansfest hvarje tjugusjette Juli! En gång om iret litet bellmanisk musik i fria luften, i det gröna, för alla i gemen och hvar och en isynnerhet, det är visserligen icke för mycket i sig sjelf, men hur många äro ej de, som icke ens ha så mycket att Ifröjda sig åt här i lifvet! Sällskapet P. B:s stora bål har äfven iår som vanligt illustrerat högtiden. Och ni skall veta, att det vill säga något, det! En bål, som är så förnäm, att den annars förvaras bland sjelfva rikets regalier och klenodier uti kungliga räntkammaren! En bål som, i likhet med kronan och spiran, borde, föras i sjuglasvagn, när den skall transporteras från ett ställe till ett annat, och för hvilken jag nästan tror att vakterna gå i gevär!.... Men för Bellmans minne ser man icke hvad man kostar på sig! Vi Stockholmsvarelser, bafva vi icke under de sednaste dagarna egt ävnu en annan anledning till fröjd och gamman? Vi hafva fått herr lgrefve Horn till t. f. landshöfding, således närImare till våra hjertan, liksom till våra angeläIgenheter. Somliga vilja likväl veta att denna inR —— ARR es liga omsnärjning syntes ett intet. Jag kunde