Aftonbladet – 30 juli 1842, sida 2

svensk öfvertyga sig genom att läsa vår store Berzelii redan länge kända Lärobok i Kemaien, deri han visserligen antager atomer såsom verkligen tillvarande (ehuruväl för tanken materien i oändligbet kan delas), men tillika samtidigt ådagaligger, att samma atomer följa elektriska polaritetens lagar; så att den atomistiska theorien i verkligheten blir fullt dynamisk, eller såsom den kallar sig sjelf elektrokemisk. Vi kunne således, i följd af denna lärosatts, nu för tiden i kemi och fysik ej tänka någon annan än dypamisk Atomistik eller atomistisk Dynamik. Sak samma är ock med den organiska Naturläran. Den med mikroskopets tiillbjelp funna coll-theorien synes rimligtvis ej vara annat än en variation af sama dynamiska atomläras stora thema icom den organiska naturens område. Då naturvetenskapen således, tätt sluten till erfarenbeten och i bredd med den, utvecklats, synes den komma en generation för sent, denna jemmerliga efterklagan af vissa universitetslärare, som ingen slags atomistik vilja begripa och måhända innu aldrig tittat i ett mikroskop eller sett några celler o. a. d., men väl beskärma sig öfver desse arme, från tider dem man älskar benämna ogoda och ,bättres, med en viss förnäm andryghet så kallade Mikrologer: en benämning, som ej ens för de förra sjeltve vore oegentlig, ehuru i en annan betydelse. Ehrenberg, den största mikrolog, som vetenskapen i närvarande tider eger, har likväl — det bhbjelper ej att häröfver förarga sig — bragt ett steg närmare till evidens, hvad de djupaste filosofer blott anat, att den så kallade oorganiska naturen är en återstod af en föregående organisk. Sålunda har han, den store mikrologen, ) genom användning at mikroskopet upptäckt, att krita består af vissa bestämda organiska naturformer o. s. v. Detta är positivt funnet på erfarenhetsväg, och dock innebär det en djupare skådning in i kritans inre betydelse, natur och väsendes, än hvad den frommaste theosof eller lärdaste sofist någonsin med all förnuftsansträngning skulle kunvat inse. Om äfven visst folk ej vilja låta gälla för erfarenhet annat än den omedelbara peiceptionen af tingens inre väsendep), (hvilken — huru länge man än af traditionell aktning för stora namn onödigtvis grubblar öfver uttrycket — ytterst reducerar sig till godtycke och fri fantasi), står likväl fast, att erfarenhetsfynd alltid skett och framgent skola ske, just tvertom, genom den medelbara perceptionen af tingen sjelfva. Men likasom förut är nämndt, att en försoning mellan dynamism och materialism är möjlig, om man ej vill anse den till och med redan tillvägabringad, så förfaller ock mer och mer, i mån af en mångoch allsidig kännedom af de serskilda tingen, den godtyckligt antagne skilnaden mellan yttre och inre. Vore ej den nya tidens mest omfattande snille förbhatliggjordt af riddarne på det obestämdas område,, skulle följande ord befinnas värda en närmare begrundning: Misset im Naturbetrachten Auf ... wie allen achten, Nicht in drinnen, Nicht in draussen; Denn was innen, das ist aussen. Burdach säger (uti Die Physiologie als Erfahrungswissenschaft 4: 567): den dynamiska åsigten står fast vid erfarenheten: han erkänner det för materielt, som framställer sig för de yttre sinnena, såsom något bestämdt, bestårdande och såsom det der intager ett visst rum; men omedelbart i medvetandet erkänner han det ideella såsom något allmänt, ständigt verksamt, rent innerligt, enkelt, blott i tidsföljden skildt, såsom en kraft, hvilken bestämmer det yttre, materiella. Han erkänner, att det dynamiska, eller förhål-. landet mellan de verkande krafterne, kan förändras, utan att materien derföre behöfver undergå någon förändring; ) men att materien kan förändras, så väl i sin rörelse som i sin blandning och form, till följe af en bestämd dynamisk förändring; att kraften blott kan yttra sig på materien, emedan denna ej är annat än en yttring eller det forifarande uttrycket af kraft, framträdandet af det allmänna, af det inre i det konkreta yttre; — att alltså ändtligen en serskild kraft också förutsätter en serskild materie, i det den förra utgör yttringen af den sednares tillvaro, genom hvilken verksamhetens framträdande betingas. . En annan lika skarp, som besynnerlig skilnad mellan det inre och yttre göra i allmänhet iäkarne, som, talande om inre och yttre medel, ) Detta skall måhända af mången bland storordsmännen anses såsom contradictio in adjecto. ) Se Afhandlingen om Carolinska Institutet af E. R. U. F. Stockholm 4829.