Aftonbladet – 30 juli 1842, sida 2

ett mål för den mest oförklarliga harm. Missnöjd med mig sjelf och alla andra, ehuru det skulle blifvit mig svårt att mot någon framställa en riktig och antaglig anklegelse, gjorde jag ett öfverslag af de små händelser, som hade upptagit dessa tvänne dagar, Hvad hade jag väl gjort? Hvilket hinder hade jag undanröjt? För en positiv man — ty jag har anspråk att vara det, oaktadt mina romaneska ider — hvad gällde väl några blickar och ögonkast, förbländande som blixten, men Också lika flygtiga? Kunde ett sex timmars hiskligt hällregn, utbärdadt i sällskap med hr Barelty, räknas såsom en framgång? Alt döma utan illusioner, var jag icke längre avancerad än vid första sammanträffandet. Om jag icke ville falla i missaktning för mig sjelf, miste jag derföre ändra operationsplan och utveckla en mera bestämd manöver, än den af en uteslutande försigtighet , jag dittills följt. Sedan middagen var intagen vandrade jag upp på min kammare, i stället för att taga en promenad i parken, dit det nu åter inträffande vackra vädret utlockat sällskapet. Inspirerad af fru Barettys veckra ögonpar och den nervösa retning, som understundom åtföljer ett elakt iynne, och, om jag äfven skall tillstå det, af det ypperliga vinet, satte jag mig ned att sammanskrifva en mycket vältalig epistel, i hvilken jag På ett segrande sätt demonstrerade: 4:0 grof. heten, tölpaktigheten, brutaliteten, med ett ord vedervärdigheten hos den gamle voltigörkaptenen; 2:0 det ovanliga snillet, det gudomliga behaget, den oemotståndliga tjusningskraften hos den oförstådda engel, som ett orättvist öde dömt att Vara hustru åt denne barbar; 3:0 den hängifvenhet, den aktning, vördnad och tysta kärjek, hvaraf den känslofulle författaren till dessa rader var intagen. Då dessa trenne hufvudpunkter blifvit väl utvecklade, följde konklusionen af sig sjelf. Så framt hon icke vore mer orättvis än älskvärd,