Aftonbladet – 30 juli 1842, sida 2

mer grym än behagfull, skulle hon tiilåta mig att beundra henne. Till slut bönföll jag, att hon ville bestyrka sina ögons språk med ett ord, ett enda ord! en vigtig formel med sitt utropstecken bakom, som jag min själ icke glömde, ty i ett passioneradt bref gör det en så god effekt. Sedan jag slutat min biljett, lade jag den i det minsta möjliga format och gick ned i salongen, der jag fann alla samlade. Wistpartiet hade intagit sin plats. Fru Richomme remplacerade Malechard, som spelade ecart med kaptenen. Fru Baretty satt vid pianot och spelade en fantasi af Chopin. Tillfället var mer gynnsamt än jag förmodat, och jag föresatte mig att icke låta det gå mig ur händerna. Jag närmade mig pianot med ett sorglöst utseende; med ena handen vände jag bladet, då sidan var utspelt, och med den andra lade jag djerft min epistel på instrumentet, Utan att förlora takten, ja, utan att hoppa öfver en enda not, uppsnappade den charmanta pianospelerskan papperet liksom i flygten, midt under en kromatisk löpning, så väl, att jag sjeif icke ens kunde gissa buru det försvann. Sanningen att säga, förundrade mig detta, utan att behaga; bon visade för mycken säkerhet och vana, och sådant önska karlarne behålla såsom monopol för sig sjelfva, Af det sätt hvarpå biljetten mottogs, tviflade jag icke, att jag följande dagen skulle mottaga ett svar. Men jag bedrog mig äfven denna gång. Då jag återsåg fru Bareity, frågade jag törgäfves hennes vackra ögon, eljest så vältaliga: de förblefvo stumma och sökte ständigt att fly mina. Det är sannt, jag såg i denna ovanliga tränghet endast en af dessa vanliga små handgrepp, som Gqvinnorna stundom utveckla, för att förhöja värdet af en gunst, genom att göra den efterlängtad; men om jag lätt förklarade fru Barettys förbehållsamhet, hade jag svårare att förstå den förändring, som visade sig i hen