Aftonbladet – 29 juli 1842, sida 2

ERRORS SENRERSNREEEREEEENER AASE Arbetet var tungsamt, men, sedan jag erkänt behofvet deraf, hade det varit föga logiskt alt undandraga sig dess utförande. Med resignation öfverlemnade jag således åt min vän den bebagliga tjenst, som jag ett ögonblick förut hoppats bemäktiga mig, och saktade mina steg, för att invänta hr Baretty. Den svartsjuke hade placerat sig vid arriergardet, kanske i akt och mening att spionera på mig. Då han upphann mig vände jag mig till honom med några allmänna reflexioner, i anledning af den trakt vi genomvandrade. Ett obegripligt mumlande var det enda svar jag kunde aflocka den otymplige bipeden. Denna debut var ingenting mindre än inbjudande, men isen var bruten, som man säger, och det första steget är det svåraste. Min interlokutörs mörkröda kinder, hans tvära ton, hans lakoniska svar och sedermera det der sardoniska löjet, som då och då spelade kring hans breda mun och rågade vidrigheten i hans utseende, alla dessa tecken kommo mig att tro, det han icke var narrad på min artighet, och att han kommit min taktik på spåren, Om det icke vore en allmänt erkänd satts, att en gif: man är en så respektabel person, att en älskare snarare bör tåla allt, än stöta sig med honom, skulle jag varit satt på de hårdaste prof under detta samtal, hvari sidosparkar icke sparades mig. Men på den punkt jag ställt mig, voro den gamle voltigörens föga civiliserade fasoner icke af större moralisk vigt, än hästens motstånd mot den som vill dressera honom. Mannen kastade sig och slog bakut; detta var en olat att besegra, ieke en skym? att straffa.