Aftonbladet – 29 juli 1842, sida 2

låraktiga, förderfliga menniskostadgar, afkastade han dem straxt utan tvekan. Och då ban härför antastades och ställdes till rätta inför prelater och furstar, var han nog hårdnaekad att icke Pngra sitt brott. Jag kan icke annat; man vederlägge mig ur Guds ord, svarade han, och dervid fick det blifva. Och — må vi behöfva tillägga det? — så smittande var efterdömet, så fallet för edsbrott i detta hänseende var menskligheten vid denna tid, ait hela folk, såsom vårt Svenska folk t. ex., gjorde gemensam sak med bonom. Var nu ej mindre Luther sjelf än de öfriga, hvilka bedrefvo reformationsverket, behäftad med mensklig ofullkomlighet, så är ju — hvad till och med Hr A. medgifver — ganska möjligt, att äfven uti hans verk och uppfattning af den ehristna sanningen oriktigheter hafva insmygt sig, att, oaktadt det myckna hvaruti Luther tiilvägabragte en reform, ännu mycket återstår att reformera. Vilja vi alltså förbhfva Luthers efterdöme och grundsats trogna, att lyda Gud mer än menniskor, så få följaktligen icke heller vi i detta hänseende låta binda oss af någon ed. Bindandet vid en viss form eller en viss mensklig uppfattning af den gudomliga sanningen förutsätter alltid en redan hunnen sakningens fullkomlighet. En sådan fullkomlighet vet åter den Hel. Skrift icke af. Hon förutsätter alltid ett fortskridande i sanningens kännedom, och uppmanar såväl slägtet som individen, att växa till i nåden och vår Herres Jesu Christi kunskap. I fysiskt hänseende är visserligen en gräns satt för hvars och ens utveckling, utöfver hvilken ingen kan komma, men uti andligt hänseende ingen. Om det i förra hänseendet vore dåraktigt att ålägga och genom ed förpligta ett barn att icke växa, långt dåraktigare är en sådan förpligtelse i andligt bänseende, framför allt när vi besinna, att det är presterna, just de, som äro: satta till att befordra den andliga tillvexten, dem man på detta tätt velat förpligta. Nu är väl möjligt, att mången — kanhända de flesta af vanan och bruket, emedan de aldrig allvarsamt reflekterat öfver dess betydelse — kan med godt samvete begå en sådan ed; men skulle ban sedermera komma under fund med, att dessa löften, till hvilka han förpligtat sig genom eden, äro absurda, ett verk af den menskliga fåkunnigbeten och förvändheten: hvad bar han då annat att göra, än att med Luther afskudda de fjettrar, vid hvilka menniskors inskränkhet, i strid emot Guds klara och rena ord, velat binda honom? Men kunde reformatorerna då vilja binda de christna vid nya stadgar i stället för de påfliga, dem de afskaffade? Härtill svaras, att till de lyten, med hvilka reformationstiden ännu var bebäftad, äfven hörde detta, att de ej mägtade känna och behörigt uppskatta den gudomliga sanriingen under mångfaiden af dess former samt göra rättvisa åt det evangeliska sinne och det sanningssträfvande, som låg till grund äfven för ett ofullkomligt uppfattningsoch uttryckssätt. De hängde dertill för mycket fast vid bokstafven, och voro för hvarje afvikelse från denna bokstaf straxt färdiga att uppröra himmel och jord. Men derbän gingo de dock icke, att de ansågo sig sjelfva för infallibla och ville för en kommande tid stifta nya stadgar och tvångslagar. Såsom de sjelfva icke bekände någon annan läronorm än Guds ord, så ville de heller icke pålägga andra någon annan. Dervid fasthöllo de sig så strängt, att de idkeligen repeterade, att hvarje löfte eller ed, hvarje tradition, hvarje kyrkligt och verldsligt påbud, som icke af Guds ord låt rättfärdiga sig, var till intet bindande. Löften kunna ej upphäfva Guds bud och befallning; må någon yrka på löftets förbindande kraft, så mycket han vill, så mägtar han dock dermed icke upphäfva Guds budn; om biskoparne lära och besluta något mot evangelium, så hafva församlingarne Guds bud, som förbjuder dem lydnads; ,vi kunne intet mot sanningen utan för sanningenn. Så lyda den Augsburgiska bekännelsens egna ord. Och uti inledningen ull Formula Concordie, vår kyrkas sista symboliska skrift, heter det: Som domare och nortma i trossaker erkännes blott och bart den Hel. Srrift (sola Sacra Scriptura), enligt hvilken aila dogmer böra undersökas och bedömas, om de äro gudaktiga eller gudlöra, sanna eller fal-ska. Men öfriga symboler och andra skrifter erhålla intet dömande anseende; ty denna värdighet tillkommer blott den Hel. Skrift, utan de redogöra endast för vår religion, förklara den och visa, huru på serskilda tider i omtvistade stycken inom kyrkan de Heliga Skrifterna blifvit förstådda och förklarade af de lärare, som då lefvat Iogen fara således, att någon, som strängt håller sig vid Skriften, kan göra sig skyldig till edsbrott mot ———— — ———— mm 0 rss EE — — ÅXX---——— I ZN Fe Pe FF oo ÅA sv ar a a. FIRE I SS Fu