Aftonbladet – 27 juli 1842, sida 2

positionsrätt öfver kabinettskassan enväldig. Vi hafva tvenne. gånger förut erinrat våra läsare om Rikets Ständers skrifvelse den 40 April 1840, angående Statsregleringen, hvilken skrifvelse Riksrätten sjelf åberopat och sökt gifva sådan helgd, att den då gjorda tillfälliga öfverlåtelsen af besparingarna å hufvudtitlarna till Kongl. Maj:ts disposition ansetts tillintetgöra Rikets Ständers rätt att sedermera derom annorlunda förordna. I denna samma skrifvelse hafva Rikets Ständer förklarat, uti den punkt som rörer anslaget till ministerstaten, att Rikets Ständer tillförsågo sig af Konungens nådiga omtanka, att de till äfventyrs härå inträffade besparingar komma Stutsverket till godo. Detta vilkor förutsätter tydligen en redovisning och en kontroll: således förvaltning af embetsmän, under svensk lag och stadgad ordning; och det är deraf tydligt, att kabinetts-kassan, lika litet som någon annan af stadsmedel bildad kassa, kan vara af natur, att icke böra för Rikets Ständer redovisas, eter icke Svenska staten tillhör. Det förhållande som Riksrätten således härvid öfversett, det missbruk Riksrätten härigenom autoriserat, äro, afaila, de betänkligaste. — Slutföljden deraf måste blifva, heldst efter den så kallade friz,, men egentligen enväldiga dispositionsrätts, som Riksrätten tillerkännt Konungamakten öfver folkets skattemedel, att om Konungen inrättar andra kassaförvaltningar, för olika grenar afstatsförvaltningen, och gifver dessa nya namn, t. ex. krigskassan, JM 4, 9, 3 0. s. v., eller fångkassann, eller civil-aflöningskassan, eller prestekassann, eller lärda kassann, eller nstatsfattigkassan, eller fånekassan, eller hvarföre ej rent af hemliga kassann, JM 4, 2, 5, 10, 41 0. s. v., så vore hela Svenska Statsverkets förvaltning, genom ett par penndrag af Hans Maj:t, skiljd från Rikets Ständers beslutande och granskande rätt. I Statsverkets kunde då blott synas anordningarne åt de der endast till sina namn kände special-kassorna, och dermed vore hela den i grundlagen åsyftade offentliga kontrollen på allmänna medlens förvaltning omintetgjord. Konungen kunde då anbefalla de särskilda kassorna icke blott att utbetala allt hvad de emottogo till de ändamål Han, men icke Stånderna, pröfvat nödigt,; men icke nog dermed: på sätt nu tillgått med kabinettskassan, kunde han äfven avbefalla dessa kassor, att gå i borgen för hans familjs, hans favor riters, hans hofs, m. fl. privata skulder, till hvad utsträckning honom behagade. Hvad vet väl t. ex. Svenska folket eiler dess representanter om de ändamål, hvartill Barthelemy kassans medel begagnats? Hvad bindrar, att de kunnat användas just till sådana behof som nyss nämndes? Hafve vi ej sett embetsmän lemna efter sig en i vårt land ovanlig förmögenhet, zom omöjligen med deras sätt att lefva kunnat hopsparas af lönen? Hafva vi ej sett andra, hvilkas financiella ställning, enligt hvad allmänt kändt varit, ansetts alldeles ohjelplig, efter en kort nådens tid befinna sig uti ett välstånd, som omöjligt kunnat vara en frukt af deras lagenliga inkomster eller deras enskilda industri? Icke motsäges rimligheten uti denna, för mången måbända öfverdrifna supposition, af vår egen tids erfarenhet, i fall man antager, att vi hafva rätt att efter det lilla sluta till det stora! En hvar måste tvärtom medgifva, att följden af det prejudikat, Riksrätten nu lemnat, icke endast kunde blifva något sådant gom vi här antydt, utan att den snart sagdt måste så blifva. Ty nog vet mar, att om blott konungamakten anses godtyckligt utöfvas, uppstår legio som försöker att förmå en konung att göra det. Vi hafva hvarken brist på hof, favoriter, smickrare, lismare eller ens på sådana, som göra sig till en sann embetsmannaförtjenst, att uttänka och samverka om sätten, att kringgå lagarna, redogörelsen och kontrollerna. Det är till och med anledning tro, att Riksrätten sjelf varit i tillfälle att röna detta. Ty, som ingenting blifver hemligt på jorden, har man redan hört spridas ryktet, att den så kallade ,hittefonden i Statskontoret,, som icke är något annat, än ett till följd af Rikshufvudbokslutets förändrande serskildt bokfördt uppbördssaldo ifrån det ena räkenskapsåret till det andra, ansetts såsom en förträfflig förevändning, att öfverskyla och förklara dispositioner på Statskontorets under händer hafvande medelx, o. s. v. med ett ord: betraktar man ställningar och förhållanden och jemnför dem med hvad ett de facto åter infördt envälde i riksstyrelsen skulle kunna framdeles förmå, finnes ingen öfverdrift i det påståendet, att nationen ifrån denna stund icke äger den ringaste garanti, hvarken för beskattningens inskränkande inom de summor Rikets Stiänder bevilja, för skattemedlens förvaltande efter de grunder Ständerna fastställt, för förvarandet af da modal som i skatteväsr nyn