Aftonbladet – 27 juli 1842, sida 2

DA — anka hvarken skulle sakna uttryck eller värlighet, och väntade så under vapen den dam, som jag redan var disponerad att moitaga som mitt bjertas blifvande herrskarinna. Såsom jag förutsett öppnades dörren inom kort och fru Richomme inträdde med den nykomna under armen. Varulien följde dem, men i första ögonblicket fästade han icke min uppmärksamhet; mina ögon följde ett annat föremål. Något yngre än systern, det vill säga, omkring tjuguåtta år, lagom lång och utmärkt väl vext, erbjöd fru Baretty till hela sitt väsende en typ af den sköna sydländska racens öfvervägande, fina och passionerade behag. Den brunetta ansigtsfärgen yppade genast hennes härkomst och förhöjde det lågande uttrycket i hennes, ehuru vanligtvis beslöjade, blick. Ena robe af svart siden, paljgul kappa och en mörk schal utgjorde hennes enda, men eleganta reskostym. Uti denna anspråkslösa drägt syntes mig fru Baretty som en drottning. Hon na!kades långsamt med en vårdslös värdighet, besvarade allvarsamt men artigt min helsning, jemte de öfrige gästernas, som nu ändiligen lemnat spelbordet, och i det hon tryckte handen på svågern, hvilken skyndade sig att kyssa den, så artigt som man kunde vänta at en Schweitaisk björn. sade hon med en mjuk och vibrerande röst: God afton min bror! Man kan väl icko höra något vanligare än dessa fyra ord: God afton min bror! och likväl hade aldrig någon fras af Rossini så tjusat mitt öra. Jag tycker mest om kontra-alter, och här hörde jag en, som genast intog mig; en melankolisk blekhot hos den sköna resanden föll mig