Aftonbladet – 27 juli 1842, sida 2

mm ytterligare i smaken; och ännu dertill, ehuru fru Baretty, som jag trodde mig se, egde tvänne rader sköna tänder, hade hon ännu icke skrattat, sedan hon inträdde i salongen; jag har en uppriktig aktning för fruntimmer med sköna tänder, som skratta föga. Af Mlla dessa sekundära orsaker, och isynnerhet i följd af mitt bjertas stämning för det äfventyrliga, följde, att jag omedelbart kände mig besegrad. Jag hade svurit att ge mig utan motstånd, det är sannt, men jag miste tillstå att denna föresatts var mig lättare att uppfylla än en motsatt skulle hafva varit. om Jag var således kär, eller åtminstone på väg att bli det. Jag kastade ett öga på Malechard, som gick och gällde för en konnässör. Jag hade önskat att hans omdöme skulle rättfärdigat den angenäma oro jag började känna. Men till min stora öfverraskning, jag kunde nästan säga förargelse, såg jag honom redan vid wistbordet, gravitetiskt hopsamlande och blandande korten, utan att lemna minsta uppmärksamhet åt min nytända flamma. Jag tyckte det vara att drifva spelpassion nigot för långt för en man om 30 år, och jag kände att det slags konsideration, jag af artighet hyst för honom såsom reskamrat, betydligt aftog. (Forts. följer.) ———Stit— — Ea ung man, af god uppfostran och förmögenhet, bivistade nyligen kappridningarne vid Derby i E pnöll dervid vad om flere tusen L, fö 4 2 betalte intill sista skillingen af finförmöggrketMivad han på detta sätt Pt blifvit sk Men denna blycka gjorde så starkt iotryck åtand-s näe; att-Hän förlorade förståndet, och för rangeBefinnefsig på ett dårhus .