Aftonbladet – 27 juli 1842, sida 1

DISKUSSION I ENGELSKA PARLAMENTET RÖRANDE NÖDEN I LANDET. (Slut från gårdagsbl.) Hvad vi hittills meddelat läsaren, har mera varit facta, än reflexioner. Dessa sednare framställa sig sjelfmant, med ledning af de förra, och vi äro öfvertygade, ait de påträngt sig något hvar, som tagit kännedom om de skildringar af nöden, som blifvit framlagda. Af de många talare, hvilka i parlamentet yttrat sig rörande detta ämne, synes oss ingen hafva mera klart och öfvertygande teknat den stora och hotande våda för samhället, som ligger i sakernes närvarande ställning, än OConnell, och vi kunna ej neka oss, att åtminstone i sammandrag återgifva det hufvudsakligaste af bans framställning. Det var i anledning af herr Wallaces, i bladet för den 46 dennes omnämnda, förslag om en adress till drottningen, rörande ställningen i landet, som OConnell, sista dagen af den långvariga debatten, yttrade ungefär följande: Han uppsteg icke i tanka att kunna verka på husets beslut, ty en dylik tanka vore förmäten och fåfång — han visste ganska väl, att han icke kunde boppas att huset skulle göra någonting, då det beslutit att göra ingenting — att lägga händerna i kors, under afvaktan af bättre tider. Om talaren kunde hysa något hopp, att väcka busets ledamöter till handling, så skulle han peka på sakernes närvarande ställning, såsom nog, för att uppmuntra dertill — han kunde säga dem, att det fanns mycken fara i deras närvarande belägenhet — han kunde varna dem att staten sjelf var i fara — att olycka omgaf dem och att ännu större sväfvade öfver deras hufvuden. Det kunde icke finnas ringaste tvifvelsmål, att ju nöd herrskade i England. Talaren hade aldrig erfarit så mycken enstämmighet i något ämne, som deri, att allmän nöd herrskade här i landet. Icke en stad kunde nämnas, der ej Böd och elände fanns. -Nödens statistik hade blifvit genomgången och åter upprepad mångfaldiga gånger. Frågan var här icke om hjelp — icke om förhoppning på bättre tider — icke om någonting sådant, som vanlig eller öfvergående nöd, utan frågan var: på hvilka ställen eländet var störst, hvilken näringsgren som var mest betryckt, hvilken klass arbetare som led mest, i hvilken stad det största antalet familjer fanns, som suckade under brist och förtviflan. Och sådan var nu belägenheten i detta stora land, som så länge intagit en stolt plats bland folken, den första ikonster, vetenskaper och vapen, den första i handel. och industri, och som gjort det till andra nationers afund och verldens beundran. Talaren kände, att ban icke kunde i språk kraftigt nog för ämnet skildra vidden af eländet. Men gåfves väl någon trygghet i en sådan ställning? Sväfvade icke samhället i fara? Talaren hade här om af:onen med den-alldra största uppmärksamhet lyssnat till ministrarnes yttranden, för att erfara, om de framhöllo något hopp åt folket, någon utsigt att träda emellan detsamma och -förtviflan. Kolonialministerns tal var ganska bra; men det hade icke mera att göra med nöden i tändet eler sättet att afbjelpa den, än med Schah Sechbudschas förra kabinett eller en samling af mandariner i Canton. Den ädle lorden hade talat om orsakerna tili nöden; men frågan var om medlen att afhjelpa den. Härom hade han ingenting yttrat. Premierministern, hvad sade väl han? Han yttrade, att den qvantitet bomull, som i år blifvit importerad för våra manufakturer, var lika stor, om icke större än den förlidet år; att några bomullsspinnerier höllo på att sättas i gång och några jerngjuterier sammaledes. Men hade man väl någonsin hört någon menniska gifva förhoppning, att allmän nöd kunde lindras genom sådana medel? Ministerns tal var blott och bart en mystifikation, men hans (0 Connells) svar på densamma var att folket svalt. Sir Robert skröt, att hans tariff vår bättre och mera genomgripande, än den förra styrelsens förslag; han bade ingått i detaljerna af ämnet; men hade dessa väl botat landets olyckor? Talarens svar på tariffargumentet var återigen, att folket svalt. Och då regeringen icke ens kunde gifva en förhoppning, borde ej då parlamentet för folkets skull samtycka till en undersökning? Dag efter dag blefvo allt flere arbetare utan sysselsättning och nöden tilltog. Ingen menniska förnekade detta, och likväl stod man i detta hus och talade helt kallt om saken, under det folket svalt. Talaren visste icke om det var någonting vidskepligt i hans känsla, men han kunde icke frigöra sig från den tankan, att någonting olyckligt, förfärligt var i annalkande. Hvad kunde orsa: ken vara dertill? Talaren ville säga det. Kunde väl husets ledamöter glömma, att de voro klass-lagstiftare — att det i detta hus fanns en possessionatkless, som egde stor köpmannarikedom, och kunde