Aftonbladet – 27 juli 1842, sida 1

jag mig upprymd, och min schweitziska resa erbjöd mig genast ett intresse, som jag på förhand icke kunnat ana. I min lyckliga sinnesstämning förlät jag Malgehard hans förställning; den jag. nyss förut gjort till ett brott. Långt ifrån att ännu harmas öfver hans kärlek till fru Richomme, förekom mig zu densamma ganska lämplig, emedan den garanterade mig mot en fruktansvärd rivalit och lemnade mig fältet öppet. Jag behöfver icke säga att jag icke upptog i räkningen de begge Helvetierne af mogen ålder. Vi promenerade någon stund ofvanpå kaffet i trädgården, men aftonkylan dref oss snart åter in i salongen, der man icke länge dröjde att arrangera sig till ett parti whist. För första gången kanhända var jag missnöjd att icke känna detta spel, ty br Riehomme, Malechard och de begge Schweitzarne hade tagit plats kring det gröna bordet och jag blef ensam med värdinnan, hvilken tåteåtete mycket generade mig, i anseende till det uttryck af missnöje, som icke lemnat hennes fysionomi allt sedan vår ankomst. Ett samtal var kinkigt, men att tiga hade varit löjligt. Jag började derföre en: konversation med några allmänna fraser, dem: frun lika hastigt afbröt, i det hon med en bestämd ton ställde till mig följande fråga: . — Det var således ni, som föll på den artiga iden att hela på oss, och det är er jag följaktligen har att tacka derför? Ehuru i tankarna förlikad med min reskamrat, syntes det mig likväl öfverflödigt att bestyrka den lilla osanning, hvarmed han debuterat. — Man måste gifva kejsaren det kejsaren till