Aftonbladet – 26 juli 1842, sida 1

framställda, om åtgärder till afhjelpande af den på ett förfärligt sätt tilltagande nöden i Storbritannien. Läsaren känner, af vårt Thorsdagsblad i förra veckan, både att dessa försiag hufvudsakligen gingo ut på spanmålslagarnes upphäfvande, och att de med stor pluralitet förkastades af possessionatinteressets representanter. Vi skole nu meddela ett och annat ur de märkligaste tal, som höllos under diskussionerna i båda Husen rörande dessa motioner. Lörd Brougham hade fått i uppdrag att framlemna en petition af deputerade från norra trakterna af England, hvilka kommit till London för att fästa regeringens och parlamentets uppmärksamhet på nöden bland folket i nämnde trakter. Petitionen gick ut på en undersökning om ställningen i landet och åtgärders vidtagande att afhjelpa eller mildra nöden. Lord Brougham började sitt tal med den upplysning, att petitionärerne till em stor del utgjordes af man, som högst betydligt voro interesserade i nästan alla manufakturgrenar, och några af dem voro prester, som sympathiserade med nöden och elärdet hos sina församlingsboer. Talaren irodde sig så mycket mera kunna undvika, att utförgt ingå i de bedröfliga detaljerna af ställningen, som det olyckligtvis icke utgjorde föremål för någon tvist huruvida nöd vore för banden eiler icke; ty alla, som känna landets ställning, medgåfvo utan tvekan, att eländet, som nu rådde, var sådant att dess like aldrig bär i landet funnits. Talaren mindes nöden 4808 och 41842, och sedermera 4846 och 48147; men då han gjorde en jemnförelse emellan ställningen då och nu, kunde han nästan utan öfverdrilt säga, att den då var jemnförelsevis lycklig emot hvad den nu är. I vestra delen af England hade under leppet af de sista 40 å 492 åren ställningen småningom förändrat sig; småningom i början, men sedermera med allt snabbare och snabbare steg bade deras manufakturer nästan helt och hållet afstannat — väfstolar stodo stilla — bus outbyrda — hyrorna hade fallit från 17 till Y4;, ibland ännu mera — at gårdar på landet stodo 3 af 4 öde, utan arrendatorer. Man hade hoppats, att hvad dessa trakter förlorat, skulle norra delen af landet bafva vunnit, och att det således endast varit en omflyttning af förmögenhet; men samtidigt med manufakturernas aftagande i vestra England hade den nöd börjat, som nu tryckte norra delen af landet. Då man gick till grefskapen midt i landet, Leicestershire, Shropshire, Staffordshire, Warwickshire och betraktade Lancashire och Yorkshire, så var nöden i dessa grefskap nästan lika stor, som i dem, der ylle-maoufakturer drefvos; bus stodo outhyrda, hyrorna hade fallit, skickliga, arbetsföra och friska — åtminstone fordom friska — män, som både ville och kunde arbeta, voro till tusental utan arbete, och så eländigt födda, att det var nästan ett underverk, att de kunde uppehålla lifvet. Arbetslönen hade fallit till 6 pence i veckan, eller mindre än 4 penny om dagen för en person att lifnära sig af. Fattigskatten hade ökats, på somliga ställen till dubbla beloppet, på andra 3 å 4-dubbelt, och till och med 8-dubbelt, och i somliga distrikt bade bankrutterne tilltagit 20, 30 å 40 procent på de sista tvenne åren. När man nu gick till detaljerne, så voro de i sanning törfärliga. Tusentals menniskor voro uian föda för dagar, (Talaren kunde icke säga att det var för blott en dag) utan en bit bröd. På somliga ställen voro de fattige icke i stånd att lemna sina sängar. De svälte på detta sätt i dagar; emedan, såsom somliga sade, hungerns plågor lättare kunde uthärdas i liggande ställning. De lifnärde sig af ämnen, dem menniskor icke borde förtära, och afundades fyrfotadjuren det affall de icke kunde äta. Prester och läkare intygade lifsmedlens otillräcklighet. Det fanns förhållanden, som: man ryste att läsa om, :och näs stan fruktade att omtala; och dock måste Talaren säga, att midt bland dessa uppträden fann man de mest menniskoälskande tänkesätt visa sig hos personer, som icke voro i mycket bättre belägenhet än dem, de sökte bjelpa. En hungrande qvinna med ett spädt barn fann tillflykt i en eländig källsre, och 3:ne timmar derefter dog hennes barn af hrist på den näring,