Aftonbladet – 26 juli 1842, sida 1

ter var utan tvifvel nära beslägtad med hans förkärlek för sine länderier; han hade väl icke eljest kommit att tänka på att kriticera solen i Paris. Jag sökte icke :heller att afkyla denna hans förlåtliga fåfänga; det skådespel jag hade för ögonen förtjente i verkligheten min beundran, och jag prisade det utan förbehåll. Min uppmärksamhet var likväl icke så helt och hållet kaptiverad af landskapets pittoreska behag, att mina organers verksamhet deraf paralyserades, Bland fysiska företräden, hvaraf jag kan berömma mig, må jag i första rummet sätta en fin hörsel. Jag hör ofta utan att lyssna, ännu mera således då jag är uppmärksam; och jag måste erkänna, att mina öron denna gång voro åtminstone lika verksamma som mina ögon; under det jag således betraktade die Jungfraux, ansträngde jag mina hörselnerver för att uppfånga de få ord som halfhögt vexlades emellan fru Richomme och min reskamrat, endast några steg från mig. — Är då detta ett brott, som icke kan förlåtas? frågade Malechard efter några ord, framsagda så sakta, att jag icke kunde höra dem. — Inga ursäkter! afbröt värdinnan befallande, er demarche förorsakar mig ett dödande misshag; det var icke detta ni lofvade mig. — Jag vet det, min fru, svarade Malechard med ruelse; men det gifves vissa oöfvervinnerliga hänförelser, för hvilka äfven den fastaste föresats dukar under. — Fraser! Ni är en person, som låter leda er af hänförelser, nil — Hvad ni är orättvis! Malechard sänkte rösten ånyo och beröfvade