Aftonbladet – 26 juli 1842, sida 1

mig således slutet af sin justifikation, som nästan i detsamma afbröts af betjentens officiella: det är serveradt., Ehuru afbrutet och stympadt, gaf mig detta mystiska samtal icke dess mindre en ledtråd, en skymt af Jjus. Det var säkert att Malechard var kär i fru Richomme, som af dygd, kanhända af ånger, visade stränghet i detia ögonblick. Lika säkert var det, att hans enträgenhet efter mitt sällskap endast hade för mål att få mig till ett förkläde. Detta misshagade mig — icke för det att en dylik tjenst står utom gränsen af de småtjenster, som emellan män af verld förekomma och äfven kunna tagas i anspråk; men jag fann den utomordentliga förbehållsamheter hos min reskamrat något stötande. Jag skulle utan tvifvel emottagit rolen af en förtrogen, men den af ett passivt instrument sårade min egenkärlek och jag lofvade, att vid första gynnsamma tillfälle straffa Malechards löjliga förställ Ning, såsom jag kallade den. Vid bordet placerade fru Richomme de begge Schweitzarne, på hvar sin sida om henne. Dessa begge respektabla personers ålder rättvisade detta arrangement, ehuru jag deri trodde mig se en hänsyftning emot Edvard först och främst, och sedan 2ccessoriskt mot mig. Jag vet ingenting, som mer misshagar mig, än ett ungt fruntimmers tåpighet, då man icke har äran vara en orsak dertill, utan endast träffas deraf genom rikocheten. Jag satte mig derföre till bords i et elakt lynne, men höll icke dessmindre god min. De första ögonblicken voro kalla. Fru Richomme talade icke oftare, än då hon, med en kort och afbruten accent, utdelade befallningar; Male