Aftonbladet – 22 juli 1842, sida 2

och icke kommit sig före att göra sin vanliga bufvudartikel mer än några få rader, i hvilka redaktionen lika sorgbundet som uppriktigt förklarar, att den hade väntat sig helt annat; hvaremot naturligtvis Siecle, National, m. fl., icke underlåta att stämma tonen en hel oktaf högre än veckan förut. Ifrån allt detta bör man likväl, af de orsaker som nyss här ofvan äro angifne, icke sluta dertill, alt ju icke ministeren kan finnas hafva fått öfverhand på det hela, när alla valen blifva kända. Men huru det än må slå ut härmed, anser man likväl temligen allmänt, att den nuvarande chefen för regeringen, Guizot, icke kommer att qvarstadna vid styret, utan lemna rum åt en annan kombination, som skall bestå hufvudsakbgen af grefve Mo!, Lamartine (poeten) och f. d. St. Simonisten Michel Chevalier, en man, som nu står högt i anseende, är professor i nationalekoromien vid universitetet i Paris och che? för bergverksadministrationen eller hvad vi skulle kalla bergskollegium. Man bar åt denna kombination gifvit den egna och temligen motsägande benämningen, liberala konservatörer (conservateurs Jiberaux), en fras, som nu är i munnen på hela juste-miliewn. För min del tillstår jag, att jag icke rätt begriper betydelsen af denna term, och jag har äfven försäfves derom förfrågat mig hos notabiliteter både inom cch utom de egentliga partierna. Den enda slutsats jag trott mig kunna dragå af svaren är, att det blir en öfvergångsminister, som kommer att räcka så länge, till dess den offentliga diskussionen hinner vända sig ifrån fantomernas gebit in på folkets verkliga intressen, och till dess någon person framstiger. som på en gång äger nog prak: usk riktning, talang och rena händer, för att höja pressen ifrån det tillstånd af dvala och mattighet, hvari den otvifvelaktigt för närvarande befinner sig efter den nästan uteslutande personliga polemiken och krigandet med fraser. Att en sådan förändring förr eller sednare skall inträda är också säkert. Frankrike har visserligen omätliga resurser, och dess industri och bandelsomsättning har på de sista åren utvecklat sig till nästan dubbelt. ÄAfvenså är det en omständigbet, som den främmande betraktaren icke kan undgå att anmärka såsom fördelaktig, att arbetaren här betalas nära två gånger så mycket som i Sverige och södra Tyskland. Men det oaktadt saknas icke missförhållanden att afbjelpa. Lifsmedlen äro mycket dyra i städerna i följd af betungande aeciser, och det förefaller snart sagdt otroligt, att t. ex. vinet i sjelfva vinlandets hufvudstad kostar mer än i Hamburg och nära nog lika mycket som i Sverige, att kronan ännu bibehåller monopolium på flera industrigrenar, att de ofantliga statsinkomsterna likväl under fredslugnet icke förslå att betäcka utgifterna, 0. s. v. Allt detta, äfvensom den Drakoniska hårdbeten i landets brottmålslagar, kan icke undgå att taga uppmärksamheten i anspråk, men för ögonblicket ser man ännu icke serdeles stora tecken dertill, om man undantager det uppseende, som väckts af en brochyr utaf en bland Frankrikes talangfullaste Jörfattare, Vicomte de Corrverin, som, under titeln Rål till de skattskyldige, uppdragit en populär och väl uppställd tablå af den bekymmersamma financielia ställningen. Af denna brochyr utsåldes inom nigra dagar 20,000 exemplar; men huruvida den kan under den nu sammanträdande kammaren gifva janledaing till några af de reformer, hvilkas beIhöflighet här är nämnd, blir en annan fråga. — En lycklig sak för möjligheten att en gång kunoa egna sig med allvar åt allt detta, är imediertid, att grunden för sjelfva sambhällsbeståndet synes fullkomligt befästad. Om de många serskilda funderiugarna att åstadkomma gemensambet i egendom, som hvar och em spelat sin roil en liten tid under namn af Fourierister, St. Simonister och Communister, hör man numera föga talas; det som ännu kan återstå af det sista bland dessa sällskaper, är helt och hållet förvisadt till krogen, och har icke mera något huflvud eller någon ledare med minsta inflyte!se. Man skall också snart allmänt komma till den löfvertygelsen, som redan länge bott hos hvar Joch en med sundt förnuft, att om också en annan organisation af industrien kommer att äga Irum i en aflägsen framtid, så är det dock för närvarande endast genom det möjligaste underlättande för skickligheten att göra sig väg til Iförkofran och välstånd medelst undanrödjande a! hinder i lagarna, samt genom ett fritt utbyte Jaf handeln och dess produkter, utan att för I mycket betungas af tullar och acciser samt slutligen gehom geda kreditlagar, som man kar I verksamt befordra massans och den arbetande klassens bästa. Att uppfatta allt detta, saknas lingalunda förmåga hos den skarpsinnige Frans TR rr TSAR Re ån at Re Vans sr RR EA RR ET