Aftonbladet – 22 juli 1842, sida 2

,Det är inte mera tid,, sade fiskaren med e dyster glädje. Stranden var redan förvandlad till en sjö oci vågorna slogo mot klippans fot. Det var just i denna stund som Julien, gla öfver sin räddning, tänkte på framtiden och p medel att undkomma fiskarena, då han i det samma kände sina fötter fuktade af vattnet som småningom inträngt i grottan. Han såg början utan oro, huru det hastigt steg, hur de vexte utan uppehåll; men småningom blef haj bekymrad och började ana faran; ban ville nt lemna grottan för att hinna till gångstigen, son Mathurin anvist honom. Starkare vågor drefv honom likväl tillbaka och deras dån slog all mer och mer hans öra. Slutligen angrep honon förskräckelsen; han gjorde en förtviflad ansträng ning, lyckades att komma öfver viken och han; fram till klippans fot. Då han nu upplyft ögonen, såg han på dess spets den orörliga grup pen. Han fattade tag i de utskjutande stenar na, för att lyfta sig upp ur vattnet och ropade Hjelp! Hjelp! . LA Har jag inte redan en 8ng gifvit dig nåd eländigel svarade Ivon; jag är Blanches far. nOch jag hennes trolofvade, tillade Matburirn i det han med köld såg Julien i vågorna kämp mot döden. Den ena af Juliens armar nedföll kraftlös til hans sida. En kallsvett betäckte hans panna han insåg att han var förlorad. Hela bans hi hängde nu på den andra armen, som redan va lam och stelnad och med möda fasthöll honon öfver den rörliga grafven. Slutligen då han ka stade en förtviflans blick mot den blåa himme 0