Aftonbladet – 22 juli 1842, sida 2

och när de kommit till klippan, som beherskade viken, ropade han, pekande på grottans öppning, med en ton af triumf: Der är Strandgodset! Ha, jag får då möta honom ansigte emot ansigteln sade den gamle soldaten, som genast ville bege sig utföre gångstigen. Ni bör inte gå dit! ropade Mathurin och återhöll honom med sin jernarm. ;Hvem skulle då kunna hindra mig derifrån? frågade Ivon, cch sökte göra sig lös från fiskaren. Jag svarade Mathurin med stadig röst. Tror ni inte att jag också bar någonting att hämnas på den karlen, och att jag kan förlåta honom? Men han är inte värd att dö, hvarken för er hand eller för min, Ivon. Det är en feg stackare, och emedan han öfvergifvit Blanche, skall han omkomma genom den död, som han en gång för hennes skull undsluppit. Hvad vill ni säga, Mathurin? Se, s2de fiskaren, i det han utsträckte sin hand mot hafvet, som började vräka starkare vågor mot stranden, se skummet, SOM kastas upp på sanden och som bebådar en storm; innan kort skall vattnet öfverskölja hela viken; det skall hämna oss, Ivon! Vattnet !n upprepade Marianne, bleknande; men om det tränger in i krypterna, är Blanche förlorad!s Nej, nej. svarade Mathurin, floden öfversvämmar dem aldrig, och sedermera skola vi hitta på er dotter, och rädda henue. Men den karlen måste döl, . Iate fört, än han har återsett migl ropade Ivon, och tog ett steg på gångstigen.