Aftonbladet – 21 juli 1842, sida 2

enbergare några befallningar, eller tvertom, vi Wittenbergare ålägga Leipzigboarna några sålana! Man skulle visserligen till tack skänka de vefallande prustrot, för att rensa sin hjerna och vota sin snufva. Men ändå göra vår Kejsare och våre kloke Furstar sålunda, och låta Påfve, Biskopar och Sophister föra sig derhän, en blind len andra, att de befalla sina wundersåter tro, stan Guds ord, såsom de finna för godt; och vilja ändå kallas christlige Furstar; hvilket Gud örbjude. Dessutom bör man ock märka, att hvarje makt skall och må handla blott der, hvarest hon kan ;e, känna, dömma, bedömma, förbyta och ändra. Iy hvad vore mig det för en domare, som ville blindvis dömma saker, hvilka han hvarken hör eller ser? Säg mig nu, huru kan en menniska se, känna, dömma, bedömma, ändra bjertan? Iy detta är Gudi allena förbehållet, såsom det heter i Psalmen 7: 40, Gud pröfvar hjertan och njurar; och v. 9, Herren är domare öfver folken. Och Ap. G. 45: 8, Gud känner hjertat. Och Jer. 417: 40, Ett argt, illfundigt ting öfver all ting är hjertat; ho kan utrensakat? Jag, Herren, kan utransaka hjertat och pröfva njurarna. En domstol skalt och måste vara alldeles viss på sin sak och hafva allt dagsklart, om den skall dömma. Men själarnas tankar, sinne, kunna ej vara uppenbara för någon, utom Gud, derföre är det fåfängt och omöjligt, att befalla eller med våld tvinga någon att tro så eller anRorlunda. Dertill fordras ett annat tag; makten gör det icke. Och jag undrar på de stora dårarna; allderstund de sjelfve samt och synnerligen säga: De occultis non judieat Ecclesia (kyrkan dömmer ej om hemliga saker). Då nu kyrkan genom sin andeliga styrelse regerar blott uppenbara ting; huru understår sig då den vanvettiga verldsliga makten att dömma och mästra sådara hemliga, andeliga, förborgade ting, som tron är? Äfven får hvar och en stå sitt eget kast derför, huru han tror, och måste för sig sjelf se till, att han rätteligen tror. Ty så litet som en annan för mig kan fara i himmelen eller helvetet, så litet kan han ock för mig tro eller icke tro; och så litet han för mig kan öppna eller tillsluta himmel eller helvete, så litet kan han drifva mig till tro eller otro. Emedan det då ligger hvar och en på hans samvete, buru han tror eller icke tror, och dermed icke den verldsliga makten lider något intrång, skall hon ock vara tillfreds och sköta sitt, och låta en tro så eller annorlunda, som man kan och vill, och ej truga någon med våld. ) Ty tron är ett fritt verk, hvartill man ej kan tvinga någon. Ja, den är ett gudomligt verk i andan, långt ifrån, att yttre våld skulle kunna uttvinga och dana den. Deraf har ordspråket kommit, hvilket äfven Augustinus har: Till tron kan och skall man ingen tvinga. Utomdess se de blinda, eländiga menniskorna ej, hvilken alldeles fåföng och omöjlig sak de företaga. Ty huru strängt de befalla och huru starkt de väsnas, kunna de ju icke drifva folket längre, än att det med munnen och med handen följer dem; hjertat kunna de ju icke tvinga, om de ville bära sig åt aldrig så. Ty sant är ordspråket: Tankar hafva fritt lopp; hvad vill det då säga, att de vilja tvinga folket att tro i hjertat, och se, att det är omöjligt? De drifva dermed de svaga samveten med våld till att ljuga, till att förneka och säga annorlunda, än de i hjertat hålla före, samt belasta således sig sjelfva med vederstyggliga främmande synder. Ty alla de lögner och den falska bekännelse, som sådana svaga samveten göra, falla öfver den, som uttvingar dem. Det vore ju mycket lättare, om ock deras undersåter foro ville, att låta dem fara ville rätt och slätt, är att tvinga dem till lögn och till att sägå annat, än hvad de hafva i hjertat; det är ock icke rätt att vilja afstyra det onda med det, som är värre. Men vill du veta, hvarföre Gud skickar, att de verldslige Furstarne så förskräckligt måste fara fram? Jag vill säga dig det: Gud har gifvit dem i ett vrångt sinne, och vili göra slut på dem, likasom på de andeliga Junkrarna. Ty mine onådige Herrar, Påfve och Biskopar, borde vara Biskopar och prediga Guds ord; det låta de vara, och hafva blifvit verldslige Furstar, och regera med lagar, som blott angå kropp och gods. Fint hafva de vändt om saken: invärtes skola de regera själarna genom Guds ord; så regera de utvärtes slott, städer, land och folk, 1 ET a KM a