Aftonbladet – 21 juli 1842, sida 2

gan undfalla sig, under det Julien jemrade sig öfver sin trötthet. Det är jag som bragt er i förderfvet, jag olyckligal, sade hon, och en tår darrade på kanten af hennes ögonlock. Hon väntade af Julien ett ord som kunde trösta henne, som kunde understödja dess krafter, men Julien svarade inte, så upptagen var han af tankan på sin fara. ,Hvad skola vi göra? sade han slutligen med en dof röst. Låt oss vända om! med den här tråden, som är vårt enda hopp, kunna vi måihända — ,Hvartill skulle det tjena? inföll Blanche; vi skulle nödgas gå i tre timmar, och vid grottars öppning skulle vi träffa fiskarena; vi skulle träffa Mathurin och min far, som skall förbanna mig aMen här,, sade Julien med ett slags vresig ton, ju längre jag går, dess mer aflägsnar jog mig från hvarje utgång. Detta nystan af gallerier, som uppvecklas framför mig, är en verklig labyrint. Kanhända gör jag inte annat ör kommer oupphörligt tillbaka till samma ställe., cAck, min Gud! tänkte den stackars Blanche, som glösade sjelfva faran vid afhörandet af denne mans egoism, ahan bryr sig inte alls om mig. Men nej, jag bedrar mig säkert; det är för mig ban darrar, ty han är käck, han. Om jag låtsar ha något hopp, så skall han äfven ha det; Om jag visar mod, skall han äfven visa det. Hon fattade nu Juliens hand och sade till honom med stadig röst: cÄr det för mig ni darrar så, Julien? Lugna er, jag skall förstå att dö. Jag skall känna mig