Aftonbladet – 21 juli 1842, sida 2

lycklig att få dö här, utan att min dödskamp blir ett skådespel och en vanära, att dö tillsammans med den jag älskar, utan att någon vet det, i djupet af dessa hålor.o Dö, nej, ni skall inte dö, Blanche. Jag vill inte döl ropade Julien i ett slags feberansträngning. Facklan sammanföll nu helt ech hållet i kol i Blanches hand, och dess sista låga fladdrade rödaktig, nära att upplösas i rök. aLuft! Ljus! ropade Julien i en konvulsivisk ton. aDen förfärliga natten tjocknar omkring oss och borttar de sista lemningarna af denna eländiga fackla.n Flickan samlade i sin hand de återstående kolen under eit hjeltemodigt småleende. aAckl återtog Julien, cnär nu dessa kol, vårt sista ljus slocknat, skall natt omge oss som en svepning, då måste vi således dö? aTyst! afbröt Blanche med en befallande röst. cHvad är det för buller ? De lyssnade, Blanche med bhjertat isadt och en kallsvett öfver alla sina lemmar, och Julien med ett anlete, strålande af förhoppning. Men det var icke ett ljud af menniskor; man skulle kunna säga att jorden skakades och sönderslets af en bemsk hvälfning. För atträtt förstå denna fruktansvärda skakning, borde man ha sett en spölavin nedstörta i en dal eller en vattenpelare brista ut på hafvet. Allt åter sjönk snart i tystnad. aDet är ett ras i berget, sade Blanche. Ett ras bakom eller framför oss?, frågade strandgodset förskräckt. Bakom oss,, svarade flickan kallt. Det är