Aftonbladet – 16 juli 1842, sida 2

nen ... jag var gift. Din mor skulle inte ha ithärdat i det krokodil-landet. Jag kom derföre gen till Tremblade; jag ville dö i min vagga.n Och finner ni er Jyckhg här?, frågade Blanche det hon betraktade bonom. Ja, jag finner mig lycklig här, sade Ivon med en dragning på orden; jag gungar på mitt knä mina ungdomsvänners barn. Jag berättar dem historier om honom, som nu är på S:t Helena. Men det är sent, Blanche, det är sent, och jag känner mig trött. I morgon mera således, min far? Ja, i morgon; men innan vi skiljas åt, Jåt oss ta ett glas af det här vinet, det stärker både kropp och själ i det bär stormvädret. Så i åt dig sjelf, Blanche.s : Den unga flickan syntes icke förvånad öfver denna uppmaning, utan fyllde leende sitt glas; men då hon dermed ärnade fukta sina rosenläppar, tyckte hon sig i den lilla spräckta spegeln märka huru Pierre och Marianne vexlade blickar, som uttryckte ett hemligt förstånd. Nu upplystes hennes tanka genom en af dessa oförklarliga ingifvelser, som stundom komma öfver oss, med ett cbestämdt minne, och hon kom ihåg, huru ofta hon känt sitt hufvud tungt vid infallande stormväder, och huru hon då icke vaknat förrän helt sent följande dagen, ehuru den fruktansvärda orkanen tycktes hafva bördt störa hennes sömn. Hon trodde sig bäri kunna aha en hemlighet. En misstanka flög genom hennes sinne och hon slog hastigt tillbaka vinet i buteljen, som om det varit gift; derefter omfamnade hon Ivon och Marianne, och gick upp på sin kammare, (Forte. följer.)