Aftonbladet – 16 juli 1842, sida 2

rätt öfver statsmedlen, äfven i de fall då Rikets Ständer icke pröfvat en del deraf behöfliga, utan förordnat, att denna del icke må till ständiga wöner på stat användas. Ea sådan del af statsmedlen, äro de så kallade besparingarna å titlarna. Deras tillkomst är en nödvändig följd deraf, att, då Rikets Ständer så sällan sammankomma, Riksstaten måste uppgöras för en femirig mellantid af riksdagarne. Ständerae nödgas derföre ofta beräkna inkomsterna mindre, än de i verkligheten visa sig vara, för att ej statsbrist må uppstå; de kunna ej heller, efter hvarje års riksbokslut, sjelfve förordna om besparingarne, som likväl nödvändigt uppstå på bulvudtitlarna, ehuru omöjliga att bestämdt på förband beräkna. Rikets Stärder, hvilka således nödgas låta uttaga af folket högre skatter, än statsutgifterna fordra, samt låta besparingar fortgå, som eljest kunde minska skattebeloppet, hafva med den rätt Grundlagen gifver dem, att allena utöfva Svenska folkets urgamla rätt alt sig sjelf beskatta, och att om statsregleringen förordna (se SS 57, 62, 64, 65 Reg, formen) således ansett sig böra inskränka deras egen rätt att disponera öfverskollen å statsinkomsterna, på det dessa må kunna användas till lindring i folkets framtida skatter, och äfven att återka!la den oinskränkta rätt att anordna på hufvudtitlarnes besparingar, som Rikets Ständer år 4840 medgåfvo åt konungen. Då motsigs aemligen en stor och omfaltande reorganisation af rikets emhbetsverk, försvarsverk och inrättningar. Man tänkte sig behofvet af en stark Regeringsmakt för att utföra de i alla dear önskaskade reformerna, i en enklare och sparsammare anda. Man fann, att den derför kunde ögonblickligt behöfva betydligare medel. Derföre blef en sådan tillfällig, men alldeles icke i grundlagen stadgad rättighet lemnad åt konungen, att anordna på de å Riksstaten uppstiende besparirgar. Men sedan för dessa stora reformer ringa elter intet blifvit uträttadt; sedan allt står med få och sällan välberäknade äsdringar, i samma skick, som under förra envälde-tiden; sedan Rikets Ständer funnit sina egna reformerande beslut, till stor del tiliintetgjorde, och det daktzdt, icke sett de nya organisationerna minska, utan alltjemnt öka behofvet af. medel; så voro de berättigade, att återkalla 4810 års Ständers tillfälliga beslut. De gjorde det likväl icke i sin helhet. De erkände till och med, att änou både bebofvet kunde finnas och konungens rätt borde vara, att kunna anordna på titlarnes I be:paringar för tillfälliga behof; men de förordnade, och grundlagen berättigar dem dertill (se SS 64 och 65 Reg. formen,) att dessa anordninsar ieke finge åsyfta ständige lönanrslag på Stat. Rikets Sänder ansågo, sedan ett bestämdt royntvärde åter blifvit infördt i riket, att det under dess vacklande tillstånd stadgade bruket att anslå Ispannmål under lönerna, kunde för nya löner lupphäfvas; och de grundade nya Riksstaten derpå. Oaktadt alla dessa lagenliga beslut af 1834 1— 535 årens Rikets Ständer, i ämnen som tilllkvmmo dem ulna att afgöra, blef Regeringens nästan första åtgärd att tillintetgöra desamma. IRezeringen drog ej i betänkande, att anordna Istatsmedel till behof, som Rikets Ständer pröfvato men förklarat icke vara för handen; hon Tförändrade äfven Riksstaten i flera fall, om ;hvilka Rikets Ständer annorlunda beslutat. Och då de rådgifvare, som dessa egenmäkti;heter tillIstyrkt, nu åtalas, befriar Riksrätten dem ifrån. -lallt ansvar; och under det Rätten sjelf nödgas erkänna, att rådgifvarne ej bordt tillstyrka anordningar på dessa besparingar, innan utrönt var, att sådana verkligen funnos, och att föredraganden för finansärenden bordt tillse att ej, såsom bändt har, en titels besparingar under flere år Iblifvit öfverskridne, så ådömmer den likväl derv,för intet ansvar: emedann, säger den, det icke lår visadt, att till de således utöfver hufvudtisitelns belopp verkställde utgifter äro vordne an-lvände medel, hvilka Rikets Ständer för andra ändamål anvisat. Riksrätten har således härigenom utsträckt ko-nungens rätt, att anordna statsmedel, på annat Isätt, än Rikets Ständer pröfvat och i Riksstaten -Iförordnat.o Den bar döljt, att de sålunda anordIlnade medel varit sådana, som Rikets Ständer imnat bespara till framtida behof, och att desilsa utgifter således medfört en utöfver R. St. be-lräkning ökad beskattning för kommande tiden. lDen har genom begagnande af uttrycket: nfritt rIdisponera, som ej i grundlagen finnes, gillat alrådgifvarnes försök, att utvidga konungens dispo, )sitionsrätt öfver statens medel, och förvillat beslgreppet om den inskränkning deri, som finnes i elde följande orden: till de af Rikets Ständer n Ipröfvade bebof och efter den uprättade Staten.x TN HE oo FR PF ah LE AR ft ee MM