Aftonbladet – 9 juli 1842, sida 2

ett allt hvad som var honom angeläget före rean till himlen. 5 Denmsgamle drängen, som tjenat hos stadsbyggmästaren, alltsedan barnen voro små, fick nu se sin herre komma gåendes och vika om hörnet vid kyrkan. Bittert gråtande sprang han emot Honom; Ni kommer för sent, herre, jemrade den trogne tjenaren, högt snyftande. De ha fått reda på herr Georg och bringat honom 1; ekligt in i staden, men han ligger sönderhuggen och simmande i blod. Utanför vår port tittade han upp med matta ögon, liksom ville han blott ännu en gång se på det hus, der han blifvit född; derefter togz den gode Guden honom till sig. Herr Christopher stod några ögonblick stel och stum bredvid kyrkogårdsmuren, och hans ögonstenar rullade förfärligt fram Och åter, hans blåaktiga löppar ryckte krampaktigt. Sedan gick han med Ovanlig hastighet öfver gatan, fram till vagnen, och alla gåfvo rum för fadren, hvars bögmod och stränghet voro allmänt kända, Han trädde tätt intill krigarbädden, han kastade en lång blick på den sirade, på de blodiga bindlarne, på det vanställda, likfärgade anletet. Då ryckte musklerna i hans röda, feta ansigte, hans ögon stirrade vildt, hans bänder kuöto sig, en mörk rodnad flög öfver panna och kinder, och baklänges föll den raske, väldige mannen, träffad af slag; och hans puls stod stilla och hans andedrägt flydde för alltid med en rossing bort ur det dästa, blodfulla bröstet. 7; Folket drog sig med fasa tillbaka. Guds dom! ropade qvinnorna. Men karlarne, de sämre. isynnerhet, sade: Det är den ondes klor, som fattat i honom. Han har ju förtjent helvetet på sin son, mot hvilken han var så grym. Huru många gånger hörde man icke den höglärdige, förmätne nedkalla Guds straff öfver ig, ifall han någonsin skulle glömma, hvad han kallade sonens felsteg. Välan! hämnaren bar