Aftonbladet – 9 juli 1842, sida 2

enskap år endast elit skek-äktenskap, som lånat let sanna äktenskapets namn och utvärtes skeprad, men är i sjelfva verket ett blott juridiskt eler (på sin höjd) civilt-moraliskt, hvilket gäller vad det kan, till upprätthållande af borgerlig ordning och ärbarhet, men omöjligen kan sträcka sin giltighet, eller sitt bestånd, utöfver jordlifvets yräns; att deremot hvarje äktenskaplig förening, der de förenade personligheterna verkligen äro sins emellan så motsvariga, att deras viljor och förstånd kunna fullt sammansmälta sig med hvarandra, samt alltså ett visst Sannt är i kärlek förenadt med ett sig enkom (till sitt lifs fullständiggörelse) motsvarande Godt, fortfar bortom grafven och tiden, såsom ett förbund mellan personer, bestämda för hvarandra från evighet till evighet; — hvartill både möjligheten och nödvändigbeten äro gifna deruti, att hvarje persons köns-form uttrycker det allmänna, grundväsendtliga af hans personlighet och således qvarbbfver jemväl efter döden, äfvensom att efter döden lika sjelfnödvändigt qvarlefver hvars och ens kärlek, såsom utgörande just hans innersta lif. Det säger sig egentligen sjelft, så snart man riktigt uppfattat begreppen af Kärlek och Åktenskap, att alla sanna äktenskapsförbund öfverlefva den jordiska tiden, för att inom den verld af renaste ljus och renaste sällhet, hvilken vi kalla Himmel, i oändlighet fortsättas, och med detsamma, i oändlighet, städse varmare, städse innerligare, städse fullkomligare sammanknytas., — — Utan tvifvel får man väl antaga, att bela den grundåsigt, som herr Atterbom så uttalat öfver äktenskapet (innehållande, att sympathi, verklig och andlig kärlek måste finnas hos makarne inbördes, för att förhållandet dem emellan skal kunna kallas äkta, sedligt, rent och Jyckligt), står i öfverensstämmelse med de flesta, ädla menniskors mening och tänkesätt i detta vigtiga ämne. Ty hvem vet icke, att när två personer hata bvarann, eller icke förstå; icke lida kvarandra, så kan hvarken af dem något hus, eller familj i god och lycklig mening, bildas, lika litet som det ekonomiska kan prosperera, ej heller står för barnen någon sann uppfostran i lära och exempel hos dem att vinna. Herr Atterboms sjelfva princip sammanfaller så fullkomligt med hvad i Sverge kommit att få namn af Detgår-an-läran, att hela denna del af hans bok kan kallas ett bidrag dertill, och ett i sitt slag ganska vigtigt. Men att herr Atterboms tänkesätt icke förlikar sig med den gängse institutiooen, är tydligt; enär denna fortfar att såsom äktenskap (med alla thy åtföljande rättigheter och skyldigbeter) fasthålla ett förhållande emellan makar, äfven då själsöfverensstämmelse, andtig kärlek och sympathi dem emellan icke eger rum; hvaraf två omständigheter uppkomma: 4:0 att oräkneliga personer tvingas att vara tillsammans, som, enligt herr Atterboms grundisigt icke borde vara det; samt 2:0, att lika så många hvilka, enligt samma grundåsigt, borde vara det tvingas att icke få vara det, enär de sitta bundne på annat håll. Herr Atterbom bar väl, såsom v sett, motslutet af det anförda låtit ett slagsreservation inkomma, innefattande ungefär, at! när menniskor blifvit förenade, utan att till hvarann stå i den andliga likhet, som han fordrar för ett rätt äktenskap, de ändock, under: hela deras jordelif, böra fortfara med alt vara förenade. Men detta innebär en fullständig motsägelse, och är att betrakta blott som en inkonseqvens af förf., begången förmodligen att skydda honom sjelf, men med uppoffrande af åsigten. Ty gifvet är, att om denna, såsom herr A. framställ den, är riktig, så måste jordlifvets inrättningar, i hvad de angå frågan, rätta sig derefter; eljest tjena de till intet godt, men till mycket ondt, hvilket omöj!igen kan vara meningen med dem. (Sutet följer.)