Aftonbladet – 9 juli 1842, sida 2

imnats uttrycka en åt Vishet riktad och med Vishet förenad kärlek, uttrycka de Vikväl i siv inbördes motsats, eller i sitt förhållande emot hvarandra, denna grundegenskap på olika sätt; Mannens form uitrycker den nemiigen mera såsom en Kärlek af Visbet, Qvinnans form åter mera såsom en Kärlek ill Vishet: och härifrån kommer, att det älskande, såsom sådant, framträder bos henne klarast. Endast i Qvinnan inkarnerar sig fördenskull det Ljufva och Hulda af Kärlekens väsende så, alt det är ett genast vid. första anblicken cch i första känslan förnimmeligt: och derföre kan sägas med fuilt skäl, att af Qvinnans kön eller form uppenbaras detta väsende företrädesvis såsom Behag, som i sitt utbildade och fullständiga hela är Skönbet; då det deremot af Mannens kön eler form företrädesvis uppenbaras såsom Kraft, söm i sitt utbildade och fullständiga hela är Sanning. Hurv skulle nu någondera kunna umbära den andra? Blott tillsammans utgöra de den hela Menniskan; lika skön som sann, och lika sann som skön. Sådan är det menskliga köns-förbållandets allmänna, inre betydelse. Äktenskap åter, i ordets rätta mening, är hvar och en förbindelse, hvari tvenne sålunda motsatta köns personligheter, dragna till hvarandra af en för dem egendomlig motsvarighet och sympathi, sammansluta sig på de! redan tecknada viset — och alltså på äkta vis — till en gemensam och enda mennisko-personlighet. Det är den fulla sjelfbekräftelsen af deras inbördes kärlek, såsom invigd åt evigheten, genom ett band, hvilket Gud ursprungligen stiftat med afsigt, att i hvarje verkligt kärleks-par förena den högsta af alla nyttor med det sällaste af alla nöjen. Orsaken, 4varföre något verkligt äktenskap hvarken kan vara mellan en man och flera qvinnor, eller mellan ena qvinna och flera män, är ock af det föregående tydlig. Det är den, att hvarje köns-individuum är ämmnadt till personifikation af ett visst eget slags Godt (Godt såsom Sannt, eiler Godt såsom Skönt); hvilket således, ömsesidigt, endast kan förbindas med ett sig enkom motsvarande slag af sitt motsatta — så vida någon verklig enhet och helhet skall vinnas. I annat fall knytes en förbindelse, som är andelig likgiltighet, under ytan af kroppslig köns-vållust eller skörlefnad: emedan den i sitt invärtes ej mera eller bättre sammanhänger, än om man tänker sig ett förstånd sammanbundet med flera olika viljor, eller en vilja sammanbunden, med flera olika förstånd. Huru det verkliga Aktenskapet är engifte, och huru heligt det, så som sådant, är, synes bäst deraf, att Gud sjelf sitt Ord betecknar såsom ett äktenskapligt förbund det innersta förhållandet mellan sig och sin Församling — eller i allmänhet mellan sig och sin älskade Menniskoverld, som är ämnad att blifva denna Församling eller Kyrka, icke blott delvis (liksom nu), utan i bela sitt omfång. På mingfaldiga . ställen i detta Ord finner man Herrens Församling, eller den Mensklighet, som är honom i tro och gernmingar hängifven, kallad hans Brud och Hustru, hvars Brudgum och Man han ej försmår att vara. Detta är det ursprungliga Äktenskapet, hvari Gud, på grunden af Sin kärlek till Menniskan och Menniskans genkärlek vill Honom, förenas med de honom älskande Himlarne, eller med den honom älskande Församlingen (i hvilken, redan på jorden, dessa Himlar innebo); och hvarje äktenskapligt förbund mellan Man och Qvinna har i detta äktenskap sin eviga urbild. Deraf Pauli djerfva analogi (Epb. c. 5, v. 22—533), att Mannen bör, såsom make, i sitt förhållande till Qvinnan, söka vara en liknelse af hvad Herren är i sin kärlek till sina Heliga, eller i allmänhet till sin trogna Församling; Qvinnan åter, såsom Maka eller hustru, sträfva, enligt sin förmåga, att, j sitt förhållande till Mannen, vara en liknelse af hvad Församlingen är i sin kärlek till Herren. I henne, som var Herrens Moder, i anseende till hans jordiska mensklighet, i Maria, möter oss sinnebilden af den, genom sådan kärlek helgade Qvinnans och Församlingens himmelskjungfruliga fägring. Att så är, hafva Katbolikerne anat; men på ett sätt, som de förvändt till afguderi. Af allt det anförda följer: att hvart och ett äktenskaps-förbund, som är (hvad Ordet förklarar det böra vara) ett verkligt engifte, således är en ömsesidig fullständiggörelse (komplettering) af tvenne sins emellan, såsom motsatta könspersonligheter, motsvariga menniskohälfter; att detta ömsesidiga förhållande är icke blott ett natur-förbållande, i hvilket fall äktenskapskärleken ej vore något bögre eller innerligare, än den rentaf naturliga och med djuren gemensamma köns-kärleken, utan framför allt -ett andeförhållande; att hvarje annorlunda beskaffadt äk; a se EA ARR AR a Rå EEE a a a TEEN