Aftonbladet – 9 juli 1842, sida 2

Ni är stadens räddare, herr Withusen; ropade han med en tår i sitt manliga öga, då han blickade på den vär så blomstrande, nu. så vanställde, Georg. Om Gud åter hjelper er till helsan, hvilket jag hoppas, eftersom Hans englar så förunderligt och synbart hållit vakt omkring er, så skall det ske eder all ära, som eder tillkommer, och då jag i dag trädt i spetsen för alla: stadens invinare, så vågar jag också i så måtto gripa in i konsulns rättigheter, att jag talar i hela stadens namn. Med högtidlig rörelse lade han sitt breda svärd med korsfäste af silfver öfver den unge mannens blodiga kropp; den breda fältbindeln, tillhörig bans embete, virkad af silke, i stadens färger, bredde han öfver hans bröst, och den sifverplanka skölden med det gröna klöfverbladet, hvilken han förde såsom öfverste för Hannovers beväpnade styrka, hängde han på ryggstödet af vagnen, öfver den sårades hufvud. Herman Tärk och fem af bans kamrater drogo vagnen vidare in i staden, och junkrarnes hedersvakt följde efter i långsamt tåg, hvilket mera liknade ett liktåg, det man bereder den ädlaste och bästa. af medborgare, och hvarvid folket i massa vill vara med. Så kom man till Withusenska huset. Ut genom dess port störtade Susanna och fru Irmgatd, och båda kastade sig med ett utrop af blandad glädje och smärta öfver den stillaliggande Georg, hvilken knappast orkade lyfta banden mot den älskade hustrun och vördade modren. Blott en bliek af den innerligaste, trognaste kärlek kastade ham på dem, en biiek, hvaruti hela hans rena, ärliga, älskande själ framlyste, en blick, som tolkade allt hvad han lidit under natten, allt hvad han kände vid återseendet af dem; som voro med hans hjerta så innerligt och nära förenade. MDerefter! tillslöt ban de matta ögonlocken med sina långa. svarta fransar, livsom hade han nu sett nog;