Aftonbladet – 9 juli 1842, sida 2

ned det närmast föregående, att, då hvart och tt Sannt har sitt motsvarande Goda, äfvensom vart och ett Godt sitt motsvarande Sanna, är varje rättskaffens Äktenskap en förening, der en tanka, som funnit sin motsvarande Böjelse, sammansmält med en böjelse, som funnit sin motsvarande Tanka, så, att slutligen den enas örstånd är äfven den andras, och den enas vilja äfven den andras vilja. Hvilken är orsaken till skillnaden i Kön? — Fortplantningens ändamål endast? — Visserligen bland Djuren, eller öfverbufvud bland alla blotta Naturvarelser. Men hos Menniskan är med detta ändamål förenadt ett högre, ett ändamål, bvarförutan fortplantningen aldrig kunde bli en fortplantning af andar, en fortsatt plantskola för HBimmelen. Den egentliga orsaken till kössskillnad bland Menniskorna är, att menniskovarelsen, hvilken icke (iksom Guds) förmår ien och samma personlighet omfatta alla sina grundväsendtligheter, skall ändock kunna i dem alla framträda och i dem alla utveckla sig, och det på ett sätt, hvarigenom dessa väsendtligheters behofaf hvarandra kan lifligast uppenbara sig och ijufvast tillfredsställas. Man ser häraf, huru ytlig den föreställning är, att könsskillnaden är en blott kroppslig, som derföre skulle, enligt ett inbilladt crenare begrepp om själens odödlighet, försvinna med det i grafven qvarlemnade, materiella omhöljet. Denna föreställning är, fullt: ut, lika tanklös, som den nyss skärskådade) föreställningen om de osaliges ondska såsom något dem vidhängande yttre, hvars sjelfnödvändiga följder. alltså skulle, när som helst, om blott Guds rättfärdighet tilläte det, kunna dem fråntagas, och för ailtid utplånas, genom ett blott godtycke af hans barmhertighet. Att afklädas könet, vort detsamma, som att afslädas personligheten, d. ä. upphöra: ty i Mannens varelse, så den själisks som den lekamliga, gifves ej det minsta, ej ett grand, vare sig af kropp, sinnesart, känsla, böjelse, tanke, Ilynae, som icke är manligt; och Uikaså i Qvinnans varelse ej ett grand, som icke är gqvinligt. Menniskan är i sitt utvärtes Man eller Qvinna, derföre, att bon i sitt invärtes, ja i sitt alldrainnersta, är ettdera; och bon är j sitt innersta väsende ettdera, derföre, att hennes naturs eviga väsendtligheter kunna endast genom denna Motsats komma till den fulla enhet, hvar de, såsom älskande, bistå hvarandra till ömsesidig förädling och förljufning. Ar alltså grundväsendiligheten af Mannens varelse, att lefva till närmast liknande bild af den Eviges Sanning och Vishet; och deremot grundväsendtligheten af Qvinnans varelse, att lefva till närmast liknande bild af hans Godhet och Ömhet — eller af det, hvari hans kärlek yttrar sig omedelbarast: så är dermed ock en ursprunglig nödvändighet gifven, som evigt drager dem till hvarandra. Vi kunna nu inse, att det, som lockar Qvinnan till Mannen, och binder henne vid honom, är — innerst, eler i sin odödliga grund — en åtrå alt hängifva sig åt vishetens kraft och saligt hägnas af dess skydd; likaså, att det, som lockar Mannen till Qvinnan och binder honom vid benne, är — innerst — det af Ombeten hulda och älskliga, som uppkommer af Godhetens oskuld, och visar sig i en liflig, utvärtes åskådlighet. Denna åskådlighet medför alltid, äfven i sina ringare grader, en behagande verkan; ehvar den är tillstädes i all sin Jjufbet och glans, der gifv:r den företeelsen af hvad vi kalla Skönhet. Det måste, i följd häraf, erkännas, att Skönheten är företrädesvis en qvinlig egenskap; den är, hos den jungfruliga (och i allmänhet hos den jungfruligt sinnade) Qvinnan, det öfver hennes varelse gjutna återskenet, lika blidt som skärt, af Oskuldens kärlek till Visdom. Qvinnan söker hos mannen ett Godt, hvilket hon egentligen älskar såsom ett sannt, ett uttryck af Vishet; Mannen deremot söker bos Qvinnan ett Godt, hvilket han egentligen älskar såsom ett skönt: d. v. s. ett uttryck af Godhet och Kärlek så omedelbart, att det just genom sin genomskinande omedelbarhet behagar och förtjusar. — Visserligen kan ej nekas, då Visheten sjelf ju ej är något annat än kärlekens fulla medvetenhet och klara sans, att äfven i Mannen, så långt han eger vishet eller sträfvar dertill, bar Kärlekens väsende inkarnerat sig. Grundtanken af hans lif är ju att föreställa just Kärlekens vishet; och emedan ej förr, än dera, uppkommer såsom motsvarighet Vishetens Kärlek, hvilken Qvinnan skapades att föreställa, så är Qvinnan — såsom Ordet förtäljer — uppkommen af mannen och skapad af en del ur hans väsende, som då ännu icke var utveckladt till uteslutande manlighet. Men ehuru således, tvifvelsutan, både Mannens form och Qvinnans form ) I det föregående af boken. (Red:s anm.) RR RR RE RR RR