Aftonbladet – 5 juli 1842, sida 2

ne af förskräckelse och uppbjuda alla medel till sin förmodade hjelp. I häftigheten blifva de dupe på allt hvad man emot dem gör och låter. Vid åsynen af deras åtbörder, är det ofta icke lätt att hålla sig ifrån löje; ehuru visserligen den rättaste känslan kanske vore smärta öfver att icke menniskor — isynnerhet de, som ännu hafva någon yttre makt qvar — icke bättre se sig före och betänka samhällets välfärd, hvarmed deras egen skulle vara förknippad, om de ville rätta sig efter tidehvarfvets rättmätiga kraf. Då vi anse de offentliga tribunernas pligt framför allt annat bestå uti att göra allmänheten uppmärksam på de tre hufvudfrågorna, miste också vi efter vår åsigt dertill medarbeta. Vi hafva ofta följt den methoden, att såsom uppslag eller utgångspunkt för ämnet begagna nigon utkommen skrift, såväl för att derigerom rättvisa de författares arbeten, som kostat möda på sin samtids förbättring och upplysning, som ock för att gifva publiken anvisning på böcker, dem vi, för vår del, i allmänhet tycka vara tjenlige till ytterligare och utförligare vägledning, om vi ock i en eller annan punkt ej kunna fuilkomligt gilla dem. Stundom hafva vi ock till uppslag valt utkomna arbeten af det slag, som vi ansett motsträfva tidehvarfvets mening, enär genom upptagandet och belömmandet af deras påståenden vi likaledes komma till målet, ehuru på en annan väg. För att denna gång fästa oss vid den första af de tre kolonnerna, cen religiösa, få vi till allmänhetens bepröfvande anmäla Hr Igaells afhandling om den Christliga Sedeläran: en buk i hög grad förtjent af uppmärksamhet. Dess hufvudtendens synes bestå uti att visa, det synden eller det andliga onda innefattar ett sjukdomstillstånd i själen, som måste botas derigenom att menniskoanden renas medelst Christi personlighets och läras inflytelse derpå; hvarföre syndaförlåtelse, förlossning och salighet inträffar för hvar och en t och med denna rening. När den är skedd, förekommer ock intet andeligt straff vidare för den individen. Christus är dock alltid och ensam frälsaren, emedan blott inflyte!sen af Hans kraft verkar den menniskoandens rening, som utgör dess botande från synd, och dermed frälsning. Likades icke allenast erkännes, utan ock i de tydligaste ordalag förfäktas Christi guddom. Betrakta vi frågan om den fysiska läkarckonsten eller kroppens botande vid inträffad sjukdom, så finna vi, att menniskorna i långliga tider också hafva trott denna böra verkas och utföras medelst så kallade järtecken, krafter, begagnade utanföre den sjuka varelsen sjelf, och hvilkas makt att bota följaktligen tillhörde det obegripliga och underbara, i vidskeplig mening förståddt. Men alltsom medicinen fortgått, hafva läkarne allt närmare riktat sin uppmärksamhet på det sjuka, och funnit, att detta icke kan öfvervinnas genom någonting annat än att botas der det finnes. Så fort denna åsigt (som numera icke en gåeg tyckes hafva bort kunna ens ifrågasättas) blef fullständig och klar, måste inom den fysiska läkarekonsten Skråck och Vidskepelse förlora sin betydelse, utan att derföre alla de inom skapelsen och naturen liggande verklige underbara krafter till helsa och lif förlorade sin märkvärdighet och storhet. Tvertom: man upptäckte det sannt underbara och mäktiga, i stället för det blott inbillade. Man stöper numera icke bly öfver sjukt folk, man kastar icke salt i ugren för att döfva tandvärk, man sätter icke stickor i väggspringor för att blifva qvitt gikt och rheumatism. . Eller, om någon ännu gör det, så anses den för en narr. Men årtusenden hafva erfordrats för att inom medicinen komma till erkännande af, att för sjukdom ingen annan åtgärd duger eller till något tjenar, än den blott, som ingår i det sjuka sjelf och borttager det; hvarefter intet vidare sedan i den delen behöfves. Denna revolution i tänkesättet är det imedlertid, som religionen ännu har att genomkämpa, i afseende på andens sjukdomar eller synden. Här vidhänger mängen föreställningar, som på själens område äro alldeles analoga med dem, då man ansåg kroppsliga åkommor böra och kunna förtagas genom medel, begagnade utanföre det sjuka i kroppen. — Ifall man vill förstå oss, så kunna vi med rätta säga: i religionen fastsitta flere än i dag vid den tanken, att andens onda bjelpes genom sådant, hvilket för den är lika fremmande, som om man skulle stöpa bly, kasta salt i ugnen, sätta stickor i väggen, kasta slantar i källor (offra) 0. s. Vv. Den andliga medicinen elier Själsläkedomen står således långt tillbaka, i jemnförelse med de framsteg, som den fysiska gjort. Ty huru bristfällig ock den sednare i många stycken må vara, så har den dock, såsom vetenskap, länge erkänt om sss— termer sr nn nd a oense väcka hela staden. Men hvad betyder detta?