Aftonbladet – 2 juli 1842, sida 2

nödrars resor, för att lära sig it enda ord Tyska? )ch de få, i hvilka jag eller mina kolleger pluggat Ieinrichs läsebok, skola hafva nog af att lära känna ina egna och sina fäders bedrifter, c.p Några blad längre fram! och vi ha följande tycke: Dumt, att ej menniskan kan få lefva helst femundrade år! Besinna, om nu en man lefde, som arit årsbarn med Tells äpple och Gesslers hatt, aerat barberare hos Ludvig den elfte och stupat om korporal i slaget vid Nancy — men stigit upp gen — som sutit på biskopsbänken vid mötet i Costnitz och qväft Tartarernas välde i Ryssland, opponerat emot Luthers theser i Wittenberg och unlerskrifvit Augsburgiska bekännelsen, fått strumpeandet af Elisabeth och kastat ett par kejserliga commissarier genom rådhusfönstren i Prag, deltagit Westfaliska fredsvarket och Carl I:s halshuggning, egat med Carl XII i Bender och Pompadour i Crianon, gjort franska revolutionen och afbört Kant Königsberg, skrifvit i Phosphoros och följt N2poeon til: St. Helena — besinna, hvilken karl en sådan man vore! Hvilka lästetal förstånd skulle ej jans bjerna rymma! Och om han blott sin halival ifstid varit gift man — ty på tvåhundradefemtio år ör man väl hinna med att rasa ut, som det heter — hvilken skatt af äkttenskapsklokhet skulle han cke besitta? Gif henom etthundrade läroår i äkte 4. skopets skola, så nar hån ännu etthundrafem.o gvar tt visa sin lärdom på och njuta äktenskapets lycka. Om hans efterkommande vill jsg ej säga ett ord. Utrustade med hans visa råd, kunde väl sönerne gifta sig vid hundrade års åller, sonsöner och sonsons söner vid femtio, sonsonsonssöner vid 25, och han kunde ännu före sin död se tjuguåriga barnabarnsbarnabarnsbarn. Sannerligen, en enda sådan man skulle reformerat vårt Europa, af hvars hela bafolkning minst en tiondededel, så der en tjugu millioner, skulle härstammat från hans frus sängkammare. Hvad vore vi icke då alla för klokt folk, som utgått ur en sådan skole! Nu är det gudnås annorlunda! På en tio till fem ton år måste en äkta man hafsa sig till a-b-ce-d i äktenskapskatekesen, och förrän ban väl hunnit lära sig stafva och lägga stafvelser tillhopa till ord, lägga sig hans ögonlock tillsammans, och han har af äktenskapot endast den lena hand, som tillsluter dem och öfver det brustna ögat hvälfver lifvets och kärlekens varma himmel, medan redan döden isat den röda lifskällan under hans venstra vestficka. Dock, det är ljuft äfven detta; och funnes äfven intet annat i äktenskapet, så är det nog. Men också på denna fröjd kan lifvet bedraga oss — eller döden, och du kan stå der stum, med den hand stolnad mellan dina, på hvars varma lif du byggde din sista glädje. Då har du endast minnet af den lycksalighet, du så illa förstått att njuta, och kanske hoppet att dana ett sådant här vekt sinne öppnare för dess gåfvor och fastere vid hved ödet af dem förnekarp — han tog här den yngre dottern på sitt knä och strök de ljusa lockarne från hennes panna, kysste den och tillade efter en paus: Om en sådan liten engel visste, hvilka förhoppningar som fästa sig vid hennes späda bjertas slag, hon skulle heligt lofva sig att alltid blifva ren och god som en engel. Men det är bättre, att hon icke vet det; ty hon skulle lofva falskt. I den stund detta ljuft blåa öga med mattad glans sänder sin sista blick öfver hemmet för vexlande löjen och tårar, skall äfven det se tillbaka med ångrande vemod, och endast om det ikring sig skådar saknande blickar och till dröjande afsked sträckta händer, skall ännu en sslighetens strimma blänka fram ur dess af sorgsna minnen omtöcknade spegel — ty handen har då strött ut sin svaga sådd tör menskligheten, och hjertat har då skördat sin eviga åtrå — kärlek., — Då Lina åter inträdde, brann ännu er mild rörelse på hennes kinder, och hon visade en serdeles håg att vara i jemn-verksamhet samt sysslade derföre med hvarjehanda småbestyr kring sin man och sina barn. Men det skedde utan oro, tyst och varsamt, som skulle hon velat undvika att röja sin närvaro. På riktningen af mannens biickar, hvilka alltid ånyo uppsökte hennes veka, varma gestalt, kunde det märkas, att han icke varit sen att förstå hvad som lefde och rörde sig i hennes öfverfulla bjerta, och han såg sjelf dervid så lycklig ut, som om han nu först upptäckt, att han länge varit det. Äfven han blef tyst och faitig på ord, men han tycktes också icke söka dem, ty han hade nog af rikedom. Först då gästen, som fann att här pu hvarje vittne var öfverflödigt, skulle bege sig bort, sade Magnus med en blick utåt sjön: Se der hvad djurgårdsbergen skimra i rödt och fönstren från Waldemars udde blixtra eldgula. Aftonsolen går skönt ned och bådar en solvarm morgondag. Sådant fröjdar menniskosinnet, det svaga, som hellre tänker på den kommande dagen och hoppas på den, än det glädes öfver fröjden af den dag, som varit, och öfver nattens skuggor och hvils, uti hvilka dess qvalm och sorger begrafvas. Och vi veta dock, att morgondagen, såsom denna dag, har sina fröjder, sina sorger. Hvad vore väl lifvet eljest? En bildlös målning med hvitt på hyvitt, en visa i evigt samma tonart, utan skugga för illusio nen, utar upplösande dissonanser, som föra oss in i en ny tonverld! Hvad fröjd hade vi af att vara visa, dygdiga och lyckliga, om vi icke vore så stora dårar, så ofta ångrat och lidit? Hvem kunde älska ijuset, om det ej aflöste nattens mörker, och hvem en menniska, utan mensklig svaghet? — Nej, lefve lifvet! och qvällsolen, och nattens kyliga skuggor, och morgonstrå!en, och middagens brand, och molnens sorgdok, och deras strida tärar, och stormen NER ASA NR TEE TEE RE Ag Arg Ar RER RT AT nt hes 06. 0