Aftonbladet – 2 juli 1842, sida 2

nn nn nn nr eR TER och en drömmare, bvilken bär sig åt sem en sjuk qvinna.n Georg drog ett djupt andetag ur det beklämda bröstet, lade den kraftiga högra handen hårdt på bjertat, uppltyfte hufvudet och vände sig hastigt till korporalen. Ni har rätt, kommendanin, sade han, jag måste göra narr af mig sjeif, helst som någonting som detta aldrig bar händt mig förr. Men det är icke underligt om jag är nedstämd, ty jag fann fremmande hos mina föräldrar — de få dricka och frossa under det den förlorade sonen står skyltvakt i kölden. — Skulle icke Susannas far gå till min angående qvarmbyggnaden? — Hvem vet hvilken ny tvedrägt der kan uppstå när de begge envisa gubbarne råkas. Det måste vara detta som gör mig orolig, utan att jag kan förklara det. Derföre låt oss gå in till de lustiga brödern2, jag vill vara skottteflan för deras skämtsamma infall till dess jag lyckas bli munter 208 för att instämma i deras sånger, så att den långa natten måtte upphöra med sin snäckgång, för att i dess ställe ila med svalvingens fart. Han teg nu sin bardisan. Då ropade skyltvakten från tornets tinnar: Korporall blif qvar der nere för att öppna bommen. Köpmensgods kommer här, tvenne forvagnar; de äro från Eichsfeld, det ser jag på seldonen.n Korporalen blickade uppit vägen och vwarseblef tvenne med många hästar förespända fraktvagnar med hvita buldanstak öfver. Mästarne frustade och formännens piskor klatschade. Med a ofantlig nyckel öppnade Wulbrard bommen Låingsarat och med gnisslande bjul rullade de tunga åkdonen öfver bron och gjorde djupa spår på den halffrusna vägen. De båda formänet rmlade från främsta spannhästen såsom va: i deras: God afton, krigsmanb — Godnatt! borle ni heldre sägan, svarade den gamle, ty dagen är just nu slut och iag fruktar att ni skall finna sporten tillsluten om ni ock aldrig så myc