Aftonbladet – 2 juli 1842, sida 2

och åskan! — Himmein skäll åter klärna, och af.onrodnaden glöda, och morgonsolen strålande brinna; tids nog att klaga öfver förgängligheten af hvad lifvet gifvit, då ögat icke ser och örat icke hör — men hur lyckligt! då bär också läppen tystnadersg insegel, och bhjertats oro är så lugn, att det icke ens har en suck att förtro sin moder, jorden.n På ett annat ställe fördjupar sig Magnus, under det han med god aptit sväljer en blancmanger,, i funderingar om mat och dryck, och han utbrister: Jag undrar, kära bror! hvad en sådan här ståndsperson skall äta ett par årtusenden härefter, då säkert blott arbetaren mojar sig vid blancmangåer, eremer och glacer? Man kan just icke säga, att: menniskan synnerligen ansträngt sin uppfioningsförmåga för magen. Grodlår, påfågelscungor, tupp kammar och några såser — se der allt! Visst har man också lärt sig att äta andry fågelsprodukter än deras ägg och bon, men al n besynnerlig nyck har man icke användt upnimningen på de däggande ljuren. Och alla djarklasser nedom fisktiket stå u ännu nästan obegagnade. Blott i Kina, som i så många af.eenden gått framom vårt lilla Europa, lar mMaD vett att pläga sig med insekter; men en il Vara entomologer skulle helt enfaldigt svälta ihjel midt ibland den rikaste insektsamling. Mycket återstår således i den vägen att göra. Men med den fart menniskosnillet nu skjuter, kan det på sin höjd räcka en 4000 å 1500 år, tills man lärt sig att i köket använda allt, hvad organism och organisk produkt kallas. Att göra stenar till bröd tror jag fullt och fast blir omöjligt. Jag stöder mig dervid mindre på kemiens nuvarande ståndpunkt, än på hin håles knipslughet. Hvad han ansåg för det svåraste underverk, det måste, tror jag, så bli. Jag har derföre ofta ansträngt min skarpsinnighet, för att skona våra grannars efterkommandes ..., brorp (hans röst hade vid dessa ord en egen modulation, som gjorde att Lina nedslog ögonen, i hvilka hon tydligen kände att ett visst deltagande var afmåladt), deras, som lefva efter sagde femtonhundra år, och besitta Jag kunnat hitta på någon annan desert för dem än — — böcker. Lina, som kände hans fantasis många egna vändningar och entrechats, skrattade godt. Fredrik log med, ehuru tankspridt, och hans hustru, som Sysslat med lilla Nanna, såg frågande upp. Gubben, som längtade efter fortsättning, frågade leende: Jaså, du tror, att allt bildadt folk vid det laget skall vara så pass förnuftigt, att de kunna lefva endast af själens spis? Jag tänker, svarade han, att bokskrifveriet efter tusen år skall drifvas af städernas handtiverkare och efter dubbelt så lång tid vara en landimannaslöjd, och jag menar, att hvar och en, som noga betänker, huru många redan nu för tiden göra böcker, och huru de flesta bland dem äro berömda författare eller författarinnor, bör inse, att det vid sagdan tid skall finnas färre läsare än författare. Ja, noga betänkt, så måste, i den mån författandet blir mera lätt och allmänt, svårigheten blifva allt större för hvar och en att hinna läsa hvad han sjelf skrifver. Utan öfverdrift kan derföre antagas, att efter tvåtusen år ingen mera läser hvad en annan skrifvit. Då ser jag ingen annan råd för de arma menniskobarn, som vilja följa med sin tid, än att de tillegna sig alla utmärktare arbeten i gel6form, med pikanta kryddor. Så afbjelper man då å ena sidan bristen på något nytt och dyrbart för bordet och köket. En berömd författares arbeten skola då köpas mycket dyrare än nu, och upplagörna skola gå till tusendetal, emedan rikt folk då icke mer såsom nu kan låna böcker af fattiga bokvänner. Och genom allt detta skall en berömd författare alltid bli en Croesus, medan äfven de mindre berömda, som förse de dagliga behofven, skola hafva god utkomst, hvarigenom endast, å andra sidan, då ännu en vetenskapsman eller poöt kan äta och lefva. En tviflare kunde väl invända, att på den tiden hvar och en äfven skall skrifva sin egen tidning, sina egna litterära jurnaler, och att det, då ingen annan än redaktören sjelf läser dem; blir omöjligt för en författare att blifva berömd och namnkunnig. Men det är ju klart, att likväl kokböcker måste läsas af kockar, husbållerskor m. m., och då kommer det att heta i en kokbok, precist såsom nu i en tidning: det eller det arbetet rekommendera vi på det högsta, det är pikant, intressant, blixtrande, har natursanning) 0. 8. V., det bör förtäras i boudoiren, vid en cigarr, på qvällen, passar för alla stånd, är tröstande eller muntrande i alla lifvets skiften, o. s. v. Det bästa vid saken är, att en sådan recensent i kokboken aldrig kan komma i fara att säga en osanning, såsom våra tidningsrecensenter nu vanligen göra, ty det beror ju på honom sjelf att med lämpliga ingredienser för tillredningen göra sin karta till en sanning. Och hvad den tidens berömda författare skola vara lyckliga, då de på en fashionsbel middag höra sina arbeten prisas och berömmas af den sköna bordsgrannen —, vid hvarje munsbit eller skedblad hon förtärer! Nu är det gudnås annorlunda, och man kan, såsom jag, sammanskrifva en hel grekisk grammatik, utan att en vacker granne ens vet, att ett sådant berömdt opus finnes till i verlden. Såsom exempel på fantasier, hvilka med rätta torde böra hänföras till hvad som på latin kallas longe petitum, kunde bland andra citeras bela herr Magni räsonnemang om hur han en gång, när han ger ut sina papper, skall låta sin bjelte förgås, första gången genom att han itre —— PRESENS ASKAN UK BTNEHE ST IRS ror åsen 28 da ctankars löddrige kreatnran pp