Aftonbladet – 2 juli 1842, sida 2

Hvad ni först sade om andesyner och gastar, kunde väl icke vara så galet, fader Wulbrand, svarade Georg utan att förändra ställning, Min mor födde mig till verlden Söndagen före pingst och de gröna Moajträden fläktade öfver min vagga och lofvade mig ett lyckligt öde. Redan från vaggan kallades jag Söndagsbarnet, ehuru ända? bittils aldrig någon gengångare eller något spöke visat sig för mig. Men just nu sedan vi enått vår post här, synes mig allt så hemskt rund: omkring mig. Det förekommer mig som låge jag lefvande begrafven midt uti ett likhus och en tung, qväfvande, stinkande lut betoge mig förmågan att andas och gåfve mig tillika det förskräckliga medvetandet af att ligga bland idel lik, den enda lefvande, oåterkalleligt dömd till den rysligaste död.s Hupn, sade korporalen, ruskande på sig, de! der låter ruskigt. Himlen bevare hvarje fromt menniskobarn! — Heldre brännas då än att lefvande begrafvas. — Men låt ni bli de der fastasierna. Här äro vi, Gud ske lof! i friska luften, och hafva omkring oss Tätt lefvande kamrater och intet ruttnande lik grinar emot oss och betager oss aptiten. . Hörn, infö:l Georg, shör Di Wulbrand huru bönklockorna skicka sina långa, klara toner med vinden öfver till o:s? Det förefaller mig zslldeles som om jag hörde min Susannas röst, hörde min lilla gosse gråta, samt hörde dem båda r0pa mig. Var ingen vurm), inföll gubben missnöjd. Vi äro ju nu under den djupaste fred och hvad kunde väl passera i stadea? De få stezen som skilja oss derifrån springer man snart. Och skulle himmelens herre sända 035 en olycka, såsom en eldsvåda eller någon annan oförutsedd nöd, så kommer den ju ifrån Honom och en god christen måste bära sådant med tålamod. Fyskäms, Withusen! Annars den raskaste och besluts2 maste af våra unga borgare — och nu en narr