Aftonbladet – 30 juni 1842, sida 3

,Jgrader och ceremonier, men deremot nyfiken på Irealiteter. Detta var i hans ögon en oförlåtlig synd tlemot hans autoritet och från den stunden lät han flej vidare kalla mig till någon sammankomst. Till ,afböjande af en eftertrycklig explikation mot honom, Jafhöllo mig några bröder med goda ord; men oraI sider kom det ändock derhän, och då han kände sig för svag att i eget namn fortsälta striden, erI höll jag från vice Generalatet i Beriin en vida höflligare och mildare skrifvelse, hvaruti man med I mänga fromma sentenser inskärpte mig min pligt och skyldiga lydnad mot förmän. Jag svarade: att jag aldrig lofvat blind lydnad, än mindre kunde I fånsäga mig den i Guds ord grundade frihet att I pröfva allt; att det borde finnas officia reciproca, Jatt då orden hiutiills ännu ingenting presterat a! I hvad den utlofvat, den ej heller af mig kunde vänta någon iydnad, att jag derföre icke åstundade annat än återfåendet af min namnsunderskrift och i fred mitt entledigande. I stället för detta erböll jag år 1783, på forment föranstaltande af högtyska Generalatet ett exemptionspatent, hvarigenom det ställdes i min fria vilja att framdeles åter anmäla mig, men denna fria vilja har hittilts icke inställt sig. Må då nedanstående vers utgöra slutet af mina chimeriska förhoppningar och hemliga ordensförbindelser; men då sådana återkomma i alla århundraden under andra skepnader och framdeles kanske torde bli farligare; så beder jag efierkommande att med eftertanka genomläsa denna min lefnadsbeskrifning, innan de ingå deruti. Feliz, quem faciunt aliena pericula cautum. Espåerer pour moi nest plus rien; espårer nest plus de mon åse; Le present est mon seul partage et Yavenir nest plus mon bien. Abandonnons å la jeunesse ces trompeurs et lointsins objets! Au bonheur, de jouir sans cesse, elle ajoute par ses projets. Ses vogux, aujourdhui satisfaits, que!que jour peuvent s Petre encore; A Ses yeux charmes chaque surore fait briller des nouveaux bienfaits. Helas! de ces douces chimeres la raison ma trop su guåtrir; Aux erreurs memo les plus cheres mon coeur fletri nose souvrir. Je borne mes tristes pensees å des tristes realitås; Les illusions sont passtes; jen suis reduit aux verites. Vers mon tombeau le tems me chasse, le faux est pråte å me frapper; Pres de moi tout change ou sefface; la nature va mechapper. Sur Pombre, qui fuit et senvole, puis-je compter dorenavant? Vous me tiendrez, dit-on, parole: meais sera-ce de mon vivant? —— —t—— 10 — — En sakkunnig man, preussiska majoren v. Blessen, har i Berliner Nachrichten låtit införa en läsvärd arkel, deri han besvarar 2:e af honom sjelf utkastade frågor: Bör eldens öfverbandtagande i Hamburg tillskrifvas denna stads egendomliga beskaffenhet, eller kan hvarje stor stad vänta sig en dylik katastrof? och: Gifves det något medel att förebygga en slik olycka? Herr Blessen besvarar begge dessa frågor med ajav. Hela konsten består, efter hans förmenande, i att icke söka släcka elden. Huru paradoxt denna sats vid första påseendet låter, skall man dock, vid närmare granskning, finna den fullkomligen riktig, och den säkraste metoden för blästäckning vari att låte brinna hvad som en gång brinner, men deremot af alla krafter arheta på att hindra eldens vidare utbredande genom att isolera den, och, der detta visar sig omöjligt, släcka den atifrån periferien inåt centrum. I den starkaste branden, som bildar sig midt uti hvarje, någorlunda stor eld, verkar det vatten, som påsprutas, i stäliet att släcka, tvertom just motsatsen eller till brandens örökande och uppväcker dessutom ett luftdrag, som örer flamman längre omkring. I det ögonblick vatenstrålen intränger i en sådan eldmassa, slår flämmorna med så mycket större raseri ut åt alla sidor och gripa vidare omkring sig, under det att elden ortfar att brinna i det inre, och på detta sätt är släckningsmedlet det, som mest utbreder elden. Det lyckas väl understundom att med en öfverlägsen vattenmassa få elden släckt, men vanligaste följderna iro, att den endast allt vidare utbreder sig, ju mera le närmaste brunnarna uttömmas för deras släcking. Den aflidne Rephold, med hvilken major 3lessen var nära förenad genom vänskapens band, iyllade den här uttalage principen och följde den id alla förekommande tillfällen. Blessen är derföre fvertygad, att om denne man lefvat, skulle den nu nträffade olyckan icke timat, utan elden vid Deichtrasse inskränkt sig till några få hus, hvars uppffring Rephold snart skulle insett nödvändigheten !. Räddningen af Nya Börsen, Johanneum och nåra andra byggnader midt i eldhafvet, anser Blesson åsom talande bevis för riktighejen af sin anmärking. — En doktor Paiwar i London skall hafva jort en uppfinning, medelst hvilken man kan upehålla sig under en dykareklocka på sjöbotten, huru inge man behagar. Han bereder nämligen sjelf nder klockan den gas, hvaraf han har behof för tt kunna lefva. Densamme säges äfven hafva uppvest E——-— se----so-sseöms mwk bör tr AA re a AA pl Mo OO ar SR en nådige herr konsul Linborg och herr pro-b